tisdag 27 december 2016

Mer fint på Instagram

Bokföring enligt Monika - igen! (Källa)

Och så har vi snälla Monika igen, som på Instagram skrev så här när det begav sig:

En bok jag egentligen inte hade tänkt läsa, men jag ändrade mig. Tack och lov. Är Tilda årets mest oemotståndliga karaktär? Det kan vara så. Recension på bloggen i dag.


Hur rar får man vara?

Instagram igen

Enskede läser (eller ska det tolkas som "Enskede-laser"?) (Källa)

Apropå förra inlägget: En annan instagrammare (@enskedelaser) har skrivit jättefint om boken och hoppas på fler böcker av mig och allt. Hon kallar genomgående Tilda (min huvudperson) för Tindra, vilket jag tycker är ganska fint. Kanske att hon skulle ha hetat Tindra i stället?

Ännu en stark debut! Den här gången av Elin Säfström, som är programmerare till vardags. Hon har skrivit en urban fantasy som utspelar sig i Stockholm. Tindra är väktare och ska skydda staden mot de rådare som kan hitta på besvär för stockholmarna. En rådare är till exempel en tomte eller en älva. Det är inte helt lätt för Tindra, särskilt inte när det börjar gå rykten om en ond häxa som härjar i staden och löpsedlarna skvallrar om att folk försvinner spårlöst. Jag gillar verkligen Tindra och tycker att hon är en bra karaktär som känns trovärdig, hon vill göra sin Plikt men det är så jobbigt att balansera med vardagslivet. Jättebra att författaren har använt sig av de nordiska myterna om olika väsen, det finns mycket att ta av där. Hon har skapat en riktigt skarp magisk värld mitt i vår vardag. Särskilt i slutet är det genuint spännande! Får vi hoppas på fler böcker av Elin Säfström?

På Instagram

Omnämnd på Instagram (Källa)

Okej, det är väl ingenting nytt att jag är omnämnd på Instagram - det finns ett trettiotal bilder med taggen #enväktaresbekännelser. Men den här gången har någon (@kreativasagor) lagt till taggen #grummegänget och det är garanterat en first. Hon verkar gilla boken som helhet - så himla kul!

Ser Grummegänget överallt tack vare Elin Säfströms fantastiskt fina bok med tomtar, troll, vättar, älvor och väktare i En väktares bekännelser. Den här boken har faktiskt allt. Övernaturliga väsen, grym humor, sorgliga familjeöden och vänskap allt i stockholmsmiljö som gör det lätt att tro att de sitter där även i Göteborg på spårvagnen - trollen och älvorna. De är liksom bara en förtrollning bort. Perfekt läsning över jul, bara gå och låna genast! Eller köp i julklapp till dig själv, en bok en vill ha i hyllan.


Ljudbok på Legimus

Inläst och uppläst! (Källa)

Alltså, något mer absurt än att höra sin egen bok uppläst av en okänd människa ... Ja, det får man leta efter, helt enkelt. Här finns möjlighet att provlyssna.

onsdag 21 december 2016

Anna Lagerqvist i Tidningen K

Den fantastiskt rara Anna Lagerqvist (Källa)

Det var visst 22 november det här publicerades, men jag har missat det, trots ständig, tvångsmässig googling. Se särskilt sista stycket!

Tidningen K’s fantasytema fortsätter, och den här gången tänkte vi utforska den svenska fantasygenren. Vad utmärker svensk ungdomsfantasy och vad finns det för framstående författare? Tidningen K intervjuar Anna Lagerqvist som jobbar på Sci-fi bokhandeln i Stockholm.


Hur är svensk fantasy?
Svensk ungdomsfantasy är rätt så präglad av nordisk folktro och väsen – två exempel som kommit på senare tid är Elin Säfströms En väktares bekännelser och Madeleine Bäcks Vattnet drar. Svensk fantasy är också ganska litterär och politisk med fokus på fint språk och att föra vidare bra värderingar eller att kritisera saker i samhället. Jag tänker på till exempel Anders Björklunds Ondvinter som är väldigt uppenbart samhällskritisk i och med att bokens onda personer inte känner någonting, utan har blivit drabbade av en kyla som gör dem likgiltiga inför allt. I övrigt är dystopier och postapokalyps stort, vilket ju också helt passar in under samhällskritisk litteratur.

Hur skiljer sig svensk fantasy från brittisk eller amerikansk, som de flesta kanske känner till mer?

Den största skillnaden ligger väl kanske i stämning och tempo – svensk fantasy är ofta lågmäld och lite långsammare. Den är inte lika intensiv och saknar himlastormande kärlek som vi hittar i amerikansk fantasy. Däremot finns det ofta erotiska inslag i svensk fantasy, vilket de är betydligt räddare för i USA – medan vi i Sverige är räddare för blod, våld och förluster.

Hur ser den svenska fantasy-scenen ut idag jämfört med typ 10 år sedan?

Jag själv är ganska ung, men när 13-åriga jag lånade fantasy på biblioteket för tio år sedan upplevde jag att svensk fantasy knappt fanns alls, vi läste mest Philip Pullman och Brian Jacques. Jag tror att genren mår bättre nu än vad den gjort på många år. Dock är just ungdomslitteraturen lite bortglömd, det ges ut betydligt mer fantasy för barn och äldre. En av orsakerna till det tror jag är för att många ungdomar hellre läser på engelska. Frågan är om ungdomar läser på engelska för att de tycker svensk fantasy för dålig, eller om det ges ut så lite svensk fantasy för ungdomar för att efterfrågan inte finns?

Hur tror du att genren kommer utvecklas i framtiden?

Trendmässigt inom den närmsta framtiden hoppas och tror jag att vi kommer få se mer high fantasy (det vill säga fantasy som helt utspelar sig i andra världar än vår egen). Dystopierna börjar avta bland amerikanska böcker och det är mer och mer high fantasy som gäller. Efter att Johan Egerkrans bok Nordiska väsen kom ut för några år sedan har just nordiska väsen letat sig in i flera ungdomsböcker. Tidigare i höstas kom han ut med en ny bok om nordiska gudar, vilket också till exempel Rick Riordans och Neil Gaimans senaste böcker spelat på.

Sista frågan, finns det någon bok du vill tipsa om lite extra?

Elin Säfströms bok som jag nämnde tidigare är grym. Om en bara ska läsa en enda svensk fantasybok i år borde det vara den.


Anna har en blogg som heter Sagan om Sagorna, dit ni kan vända er om ni vill ha mer recensioner, tips och åsikter om ungdomsfantasy och scifi!



tisdag 20 december 2016

Petras bokfångst

I bokfångsten

Petra har fått En väktares bekännelser av snälla Jamie, som råkade få två exemplar när det blev lite strul med posten och recex. Hon skriver så här:

En väktares bekännelser har jag varit nyfiken på länge, och fick ett ex av Jamie eftersom hon hade två. Tack så mycket!

Låt oss hoppas att hon inte blir djupt besviken.


söndag 18 december 2016

MsHisingen gillar

Göteborgare(?) gillar (Källa)

Jag har hittat ytterligare en recension som jag själv inte provocerat fram på något sätt (det finns faktiskt ett helt gäng sådana nu!). Jag gissar att denna tjej är från Göteborg eftersom hennes blogg heter MsHisingen. Hon gillar boken! Hon köper dock inte riktigt att huvudpersonens mamma är så blind inför vad som pågår framför näsan på henne. Helt berättigat, skulle jag vilja säga.

En väktares bekännelser handlar om väktaren Tilda som lämnats ensam att ta hand om alla Stockholms rådare när mormodern akutinkallats för att hjälpa till med jättarna i norrland. För jepp, det är inga vanliga väktare vi pratar om, Tilda och hennes mormor har nämligen synen. De kan se sådant som vi vanliga döda bara går förbi, som jordvättar, tomtar, älvor och troll. Rådarna lever bland oss människor och det är väktarnas jobb att se till att de inte avslöjar sig för oss.

Det är första gången Tilda lämnats ensam att ta alla beslut och som 15-åring är man inte alltid så pigg på att erkänna att man kanske inte riktigt klarar av situationen, vare sig det gäller jordvättarna som bosatt sig i skolans källare eller att man misstänker att de personer som försvunnit det senaste har något med stadens rådare att göra - åtminstone inte så länge man inte har några konkreta bevis. Så Tilda kämpar på så gott hon kan samtidigt som hon har sitt vanliga liv vid sidan av. Ett liv som innehåller en tablettmissbrukande apatisk mamma, skuldkänslor över pappans död och en crush på fine Hakim.

Tankar: Så bra! Älskar hur varelserna från nordisk mytologi fått liv och placerats i nutida stadsmiljö och jag faller motståndslöst för Tilda, en femtonåring som känns äkta med sin blandning av kaxighet, osäkerhet och sinne för humor. Det är en bok där läsningen flyter som en varm kniv genom smör och där man fnissar allt som oftast (blickarna man får på bussen!) för lösningarna på rådarproblemen är oftast hejdlöst underhållande. Men boken har också mycket allvarligare lager med besvikelsen på mamman, bästisen som börjar tröttna på alla ursäkter och bortförklaringar och farmoderns alzheimer. Skurken var väntad, men jag hade inte räknat ut drivkraften bakom handlandet. Enda saken som jag hade svårt att tro på (jag köper alltså värstingtomtegäng och hundätande troll rakt av) är mammans vägran att se vad som pågår.

Det här är första boken där jag efter läsningen mejlat ett förlag för att hoppfullt fråga om en uppföljare är planerad och jag fick följande svar: Tack för ditt mejl! Det finns planer på en fortsättning, men det kommer att dröja ett bra tag innan den är aktuell för utgivning. Men kul att du gillade den första! :) Så Yay! Det kommer åtminstone en till. Gillar omslaget också, med rådare i guldkontur. Och är du lika vuxen som mig så bortse från den angivna åldersgruppen, en bra bok är en bra bok!

Tack snälla, Helena, för denna fina recension!

Dessutom blir man ju extra glad när folk vill läsa mer om Tilda. Och till och med kontaktar förlaget! Det blir ju en uppföljare - om inte förlaget plötsligt gör en tvärvändning - och manuset finns faktiskt redan, även om det behöver redigeras några vändor. Minst sagt.

onsdag 14 december 2016

Bild från 4 augusti

Jag hämtar boken 

Här är jag när jag hämtar boken på förlaget, precis när den hade kommit från tryck 4 augusti. Det är ganska roligt, för jag hade exakt samma kläder och hårband på Bokmässan (jag vet att jag nämnt det tidigare), så de som eventuellt såg mig där och som eventuellt också sett denna bild måste föreställa sig att jag ständigt går omkring i just denna outfit. Det gör jag faktiskt inte, men jag kanske ska börja med det. Det kan bli min signatur. Liksom Batman har sin mask och sin mantel så kan jag ha grått hårband och crazy byxor.

Dessutom ser jag väldigt smal ut här! Det är jag inte i verkligheten.

Bokpärlan

Bokpärlan (Källa)

Så här fint stod det på Bokpärlan idag.

En väktares bekännelser av Elin Säfström är författarens debutbok och handlar om femtonåriga Tilda: ung väktare i hela Mellansverige. En väktares jobb är att se till att rådare inte gör några överträdelser, det vill säga inte gör något dumt eller något som kan upptäckas av människor. Rådare är allt från tomtar och troll till älvor, och det är faktiskt så att världen kryllar av sådana varelser! De flesta ser det bara inte, men väktare gör vilket ger dem ett stort ansvar. Ett stort hemligt ansvar. Tildas mormor är också väktare, och den Tilda brukar förlita sig på. Men när mormor ger sig av till Norrland för att hjälpa en annan väktare med ett gäng bråkiga jättar blir Tilda ensam. Det ska nog gå bra, hon behöver bara hålla staden under kontroll. Till hjälp har hon hunden Dumpe som verkar ha ett sjätte sinne för rådare och överträdelser. Men samtidigt som märkliga saker börjar hända, barn och ungdomar som försvinner spårlöst, börjar Tilda få problem i skolan med kompisen Imane och snygga killen Hakim och mammor som inte är intresserade av sina barn och pappor som är döda. Inget är längre under kontroll och Tilda undrar verkligen var mormor har tagit vägen… 

En väktares bekännelser är en unik och härlig ungdomsbok för både er som gillar fantasy och ni som inte gör det! Bokens blandning av realism och nordisk mytologi känns väldigt trovärdig (om man kan säga så). Tilda är en helt vanlig femtonåring, förutom då just den här väktargrejen som hon egentligen inte alls är speciellt road av. Men jag som läsare är väldigt road av tomtar som hittar på bus, jordvättar, älvor och alla andra varelser som dyker upp i boken! Det blir en väldigt skön kontrast till de vardagliga tonårsproblem som Tilda också brottas med. En underhållande bok och jag hoppas att det kommer fler om Tilda och de andra. Läs genast, boken är superlätt att dras in i!


Amanda, bibliotekarie Virginska

Tack så mycket, Amanda!

Det är så himla roligt när det nu börjat ramla in flera recensioner där jag absolut inte har varit med och pressat fram någonting - liksom ovanstående.

Världens bästa bok

Världens bästa bok (Källa)

Alltså, inte min, dessvärre. Det vore ju sannerligen att förhäva sig. Men bloggen där jag hittade det här heter så.

Jag gillar tanken på att hela Stockholm skulle vara fullt av vättar, tomtar, älvor och troll. Inte bara i Stockholm för den delen, de finns överallt. Men det är i Stockholm som Elin Säfströms bok En väktares bekännelserutspelar sig. Kanske är det för att det är jul snart som jag gillar boken extra mycket. Det behövs lite magi i en grå vardag då julkänslan inte riktigt vill infinna sig.

Tilda Modigh är femton år och bor med sin mamma i en lägenhet i Stockholm. Mamman är mest intresserad av att knapra tabletter, äta dumlekolor framför olika dokusåpor på Tv:n och inte alls av Tilda. Tildas pappa tog sitt liv när hon bara var ett foster i sin mammas mage och hon har alltid undrar varför. Men hon har ingen att fråga eller prata med, mamman vill inte, farmor är dement och sedan har hon ingen släkt på pappans sida. I skolan är Tilda ingen speciell (enligt henne själv), hon har vänner, en bästis och hon är kär i Hakim. 

Men Tilda är oerhört speciell, hon är en väktare i rakt nedstigande led genom hennes släkt. Nu är det Tilda och hennes mormor som är väktare i Stockholmstrakten. Det brukar vara en ganska lugn trakt. Men samtidigt som hennes mormor måste åka och hjälpa en annan väktare i Norrland med ett jätteproblem (läses: problem med jättar) så börjar det hända grejer i Stockholm. Unga män och barn försvinner och det går rykten om att det är svartmagi i görningen. Tilda får inte tag i sin mormor och måste därför försöka lösa det själv och allt blir bara värre och värre.

Dessutom, Hakim som alltid lyckas dyka upp när Tilda gör någon väktargrej. Som när hon ligger på alla fyra i parken och samlar in älvsnö eller säger hej till älvorna. Hakim kan såklart inte se älvorna och tycker att Tilde är en ganska spännande person.

Tilda får absolut inte berätta för någon om att hon är väktare eller att alla sagoväsen finns på riktigt. Det är hennes jobb att hålla människor och rådare (väsen) isär. Hennes mamma och vänner vet inte heller något och det börjar bli riktigt krångligt när Stockholm verkar vara på väg att explodera. 


Särskilt detta fäste jag mig vid: "Det behövs lite magi i en grå vardag". Så sant! Och det var precis så jag tänkte när jag satte mig ned och började skriva En väktares bekännelser.

tisdag 13 december 2016

Fem blommor från Bokpool

Fin recension på Bokpool (Källa)

Se här vilken fin recension jag har fått på bloggen Bokpool.

En väktares bekännelser är en charmig, rolig och spännande ungdomsroman. Den är välskriven med ganska korta kapitel som gör att den blir snabbläst. Man vill bara läsa mera hela tiden för att få veta hur det ska gå. 

Tilda gillar jag, hon har en skön humor och är en mycket modig tjej. 

Boken är författaren Elin Säfströms debutroman och en mycket bra sådan, jag vill gärna läsa flera böcker av samma författare. Målgruppen för boken är ungdomar 12-15 år men jag tycker den också passar utmärkt för vuxna. 

Betyg: 

Betyg fem blommor måste ju vara bra! Tack, Benita!

måndag 12 december 2016

Powerpointpresentation

Måste Läsas på Instagram

Här är en bild som lades upp för länge sedan på Instagram. Jag skulle tro att den är från en Powerpointpresentation för något bibliotek, när boken var alldeles ny och bibliotekarierna skulle få en liten inblick i det nyutgivna. Någonting i den stilen måste det nästan röra sig om i alla fall.

Jag måste f.ö. skaffa mig ett Instagramkonto. Vet knappt vad det är för någonting.

söndag 11 december 2016

I Underbara Kungsholmen

Underbara Kungsholmen nr 6 2016, sid 108

Det här har jag förresten glömt att skriva om här: Jag fick en sida i lokaltidningen Underbara Kungsholmen! Man har valt min mest dramatiska författarbild, när tåget kommer in på perrongen så att håret blåses i ansiktet på mig.

Boksnack

Recension på Boksnack (Källa)

Detta är något så ovanligt som en recension som jag fått utan att själv ha ett finger med i spelet. Plötsligt fanns den bara där när jag googlade. Och den är jättefin!

Intressant och annorlunda! Enligt baksidan en modern fantasy uppblandad med nordisk folktro - full av trolldom och mystiska väsen. Och precis så är det! Dessutom mitt i Stockholm!

Tilda är berättaren, som med en skön humoristisk ton försöker få läsaren att förstå allt det sanslösa hon är satt att lösa. Eller nej, egentligen inte lösa, för hennes mormor som gett henne uppdraget att vara hennes stand-in medan hon själv åkt till Norrland för att lösa en massa rådarproblem som uppstått, trodde nog inte att Tilda skulle behöva lösa någonting. Utan egentligen bara fortsätta att vara väktare, och därmed hålla Stockholms sagoväsen under tukt och förmaning och inte hitta på jäkelskap, som t ex att visa sig för människor. För väktare är de, Tilda och hennes mormor - de ser, kommunicerar med, och håller ordning på alla tomtar och troll, jordvättar och älvor och allt annat oknytt som lever sina liv parallellt med oss människor, mitt ibland oss. Fastän vi inte kan se dem. Häxor och svart trolldom vill de helst inte veta av, men nu när Tilda är ensam på täppan börjar förstås ett rykte gå bland olika rådarfolk - något skumt är på gång, någon med extra starka förmågor verkar få folk att försvinna! Två barn har gått upp i rök, sedan några tonåringar... och sen Tildas bästis Imane! 

Samtidigt blir hon oerhört störd av tjejen Natta i skolan - som hon bara inte vill gilla eftersom hon har en känsla av att killen Hakim, som Tilda är smått förtjust i, är fascinerad av henne - för Natta är som ett plåster på Tilda, vill ta kontakt, vara vän.. Vad är hon för skum en, egentligen? Och vad är det för märklig killälva som dyker upp i tid och otid och som inte beter sig som de skygga älvorna brukar göra? Det är mycket som vilar på Tildas axlar just nu, och inte får hon kontakt med mormor i Norrland heller... och hennes egen mamma lever i sin pillervärld... så hon besöker sin dementa farmor mitt i alltihopa för att försöka få klarhet i varför hennes pappa valde att ta livet av sig innan hon ens var född... Ja, det är många förvecklingar som otroligt nog hänger ihop.. inget är som det synes vara!

Riktigt trevlig läsning, av en ovanligare sort. Och språket, tonen, gillar jag mycket!

/Tuija

För miljonte gången fascineras jag av tanken på att folk läser min bok! Det känns så himla surrealistiskt efter så många års strikt privat skrivande.

onsdag 7 december 2016

Godkänt bokslut

Jag får godkänt trots förutsägbarhet och Lundaomslag

Nu har det kommit en recension på Bokföring enligt Monika. Hon gillar boken, men tyckte, liksom ett antal andra bloggare (se bl.a. här och här och här), att handlingen var alltför förutsägbar och liksom en annan Lundabo så irriterade det henne att omslaget är från Bangatan i Lund. Trots detta så har hon ju faktiskt med mig på sin "Top Ten New-To-Me Authors I Read For The First Time In 2016"-lista (se mitt inlägg om detta) och jag fick betyget 4,0 (hon kör med skalan 0,5 - 5,0).

Egentligen så hade jag inte tänkt att läsa den här boken, men när det kom ett mejl från författaren så kollade jag runt lite på vad andra tyckte och insåg att det här kunde nog trots allt vara något för mig. Det finns på tok för lite tomtar och troll i min läsning.

Det är onekligen lite speciellt med allehanda olika mytologiska varelser som rör sig på Stockholms gator och torg. Jag får en bra känsla för miljön, men det hade nog varit ännu mer speciellt om jag hade känt till Stockholm bättre. Dock stör det mig lite, som Lundabo, att omslaget är från Lund, inte Stockholm. I alla fall så befinner vi oss i vår verkliga värld, men med knorr skulle man kunna säga.

Boken är väldigt snabbläst, det tog bara några timmar att läsa ut den, mest tack vare att det var spännande och intressant, men de korta kapitlen hjälpte till. Det fanns liksom alltid tid för bara ett kapitel till. Språket är väldigt rappt och utan onödiga krusiduller. Det finns inga onödiga utsvävningar. Precis i min smak. Jag gillar hela tonen i boken.

Tilda är en mycket speciell person och något så ovanligt (i böcker skrivna av vuxna) som en trovärdig 15-åring. Jag gillar henne. Mycket. Hon är modig (hon heter ju till och med det) och lite lätt cynisk (min favorittyp när det gäller humor). Hon har en stor portion integritet, något som annars verkar vara ovanligt nu för tiden, och trots att hon hela tiden oroar sig för att göra bort sig så bryr hon sig egentligen inte. Tilda ser sig dessutom överhuvudtaget inte som ett offer, trots att hon skulle kunna ha anledning att göra så. Först reagerade jag på hennes vuxna språk och ordval, men när jag fick veta att hon älskade svenska så köpte jag det också. Jag kan verkligen känna igen mig i Tilda, som 15-åring, minus den magiska delen då förstås.

Det som möjligtvis drar ner betyget något är förutsägbarheten. Efter bara några kapitel hade jag listat ut alltihop, planteringarna var väldigt tydliga. Lite irriterad blir jag över att Tilda inte ser allt det som är uppenbart, men hon är ju bara femton och har huvudet fullt av massor av annat. Nu är det inget som stör i det stora hela, för detta är ändå mycket spännande. Speciellt imponerad blir jag över författarens fantasifulla namn på alla varelser.

Detta är inte bara en fantasy utan även en sorts uppväxtskildring och jag tycker Elin Säfström gjort ett riktigt bra jobb med balansen här. Jag tycker det är på tiden att nordiska väsen får vara med i en bok. Vem gillar inte tomtar, troll och älvor liksom. Jag hoppas verkligen att det kommer minst en bok till om Tilda för jag vill veta hur det går för henne.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 4,3 (beräknat på 6 betyg).
På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 25 betyg).
Jag ger den 4,0

Jag blir så klart mycket glad över denna recension och särskilt glad blir jag när folk - liksom Monika i detta fall - vill läsa mer om Tilda. Och jag har faktiskt i dagarna avslutat andra delen i serien (alltså, den behöver redigeras till förbannelse, men det finns ett fullständigt manus i alla fall).

tisdag 6 december 2016

Årets charmigaste recension!

Rödaste ros till Bokhuset för årets charmigaste recension (Källa)

Men nu vet jag inte vad jag ska säga riktigt. Det här var liksom alldeles för mycket. Så här skriver Bokhuset:

En väktares bekännelser – Årets charmigaste bok

Jag var väldigt skeptiskt till den här boken och hade bestämt mig för att inte ens läsa den. Den innehåller flera element jag normalt har svårt för i fantasy, nämligen urban fantasy och folktro. Tomtar och troll och sådant är liksom inte min grej. Men så läste jag alla hyllningar och en intervju med författaren och kände att nja, kanske ändå? Och det var ju en jäkla tur, för det här är faktiskt helt underbart bra.

Det blir liksom aldrig fånigt trots att det så lätt hade kunnat svänga över. Jag är själv förvånad över hur genuint allt känns. Att Tilda åker runt på sina inlines i Stockholm om kvällarna och haffar bråkande tomtegäng känns liksom inte ett dugg märkligt. Säfström lyckas hålla knasigheterna och språket på en sådan lagom nivå att det är charmigt, roligt och fantasirikt utan att det någonsin känns för mycket. Jag sitter och flinar mig igenom stora delar av boken. Som när Tilda ska försöka hitta en tomtetjej som heter Brålledunka. Eller kanske möjligen Bralledrimma, om det nu inte är Brilledracka? Något sådant.

Samtidigt finns det ett djup eftersom en vanlig tonåring alltid har sina problem. Tilda har dessutom inte bara de vanliga tonårsgrejerna att fundera på, utan även sina väktargrejer och familjehemligheter som kommer allt närmare ytan. Jag som inte är speciellt förtjust i diskbänksrealism tycker att Säfström även här balanserar det hela fantastiskt bra. Allt är lagom utan att vara lagom. Ingen mellanmjölk här inte.

En väktares bekännelser är kreativitet och charm rakt igenom. Jag föll totalt och för mig är det här årets charmigaste bok.

Tack, Katja! (Känns inte riktigt tillräckligt, men jag vet, som sagt, inte vad jag ska säga.)

Nummer tio på tio i topp

Jag är med på en tio-i-topp-lista igen!

Idag är jag minsann med på en tio-i-topp-lista igen. Den här gången på bloggen Bokföring enligt Monika. Ämnet är tydligen "Top Ten New-To-Me Authors I Read For The First Time In 2016". Jag förutsätter att det finns en inbördes ordning i detta fall och jag hamnade alltså på plats 10. Men ändå!! Monika skriver så här:

Detta är de tio som jag kände att jag absolut måste ha med på den här listan och alla fick minst en fyra i betyg.

Som hon ABSOLUT MÅSTE ha med. Jo jo! (Och det har säkert ingenting att göra med att hon läste min bok alldeles nyss så att hon har den färskt i minnet ...)

måndag 5 december 2016

Femton positiva kommentarer

Så här glad blir jag! (Källa)

Apropå gårdagens inlägg om smakbiten på Bokpool: Nu har den fått inte mindre än femton positiva kommentarer. Vissa har läst boken, vissa är intresserade av att göra det. Alla är snälla och rara. Tänk, vad folk är mysiga ändå!

söndag 4 december 2016

Ytterligare en smakbit

Bokpool tar sig en smakbit (Källa)

Här har Bokpool lagt ut ännu en liten smakbit från En väktares bekännelser. Det rör sig om detta lilla stycke:

"Vad heter du?"

Jag snurrar runt och dunsar ned med rumpan i marken och blir sittande i det kallvåta gräset med blodet dunkande i huvudet. Älvan som tittar ned på mig ser helt oberörd ut. Säkert har han inte ens uppfattat hur rädd jag blev. För det är väl en han? Svårt att avgöra med de här varelserna. De ser så androgyna ut och man hör inte riktigt på rösten om det är en man eller kvinna. De låter bara allmänt milda och nästan lite som om de sjunger. Jag har svårt att skilja på enskilda individer också. För mig ser de alla ungefär likadana ut med sin vita hy, sitt albinoblonda, långa hår och gråa, konstiga ögon. Jag har ingen aning om ifall jag sett just den här älvan förut.

"Jag heter Tilda" Det är, som sagt, inte läge att göra någonting annat än att svara hövligt."

I vanlig ordning - alltså, liksom det varit förr när bloggare lagt ut små smakprov från boken - så är det flera som kommenterat och tycker att den verkar intressant. Vilket ju är helt fantastiskt!

Fina midnattsord

Midnatt gillar Tilda (Källa)

Jag hittade just en jättefin recension av boken här. Bloggaren tycker mycket om den! Tänk, så glad jag blir, varenda gång någon gillar det jag skrivit. Hon hade dessutom hittat till bokens hemsida!

Så otroligt förtjust jag blev i Tilda! En tjej med skinn på näsan och massa humor, hon är en helt underbar karaktär och jag älskar hennes listor! Dessutom så känns Tilda som sin ålder, hon är femton år, olyckligt kär i Hakim och tråkig skolgång. Ibland blir det lätt att författaren missar att hålla reda på sin karaktärs ålder så att de antingen känns för vuxna eller för barnslig men här blir det helt rätt tycker jag.

Det är minsann inte lätt att vara ensam rådare i stan och försöka hålla reda på alla oknytt som ställer till besvär. Jag är extra förtjust i urban fantasy som utspelar sig här i Sverige och där författaren tar vara på och använder sig av den rika flora av oknytt och väsen vi faktiskt har här i Sverige. En väktares bekännelse är en smart och uppkäftig urban fantasy som verkligen tar vara på just detta men samtidigt bygger författaren upp något helt nytt. Författaren har skapat en väl sammansatt handling fylld med intressanta och fascinerande folk och varelser.  Det är en genomtänkt berättelse där det faktiskt känns helt trovärdigt att det springer runt både tomtar och troll på gatorna i Stockholm.

En väktares bekännelse är en smart, underhållande och humoristisk urban fantasy som jag varmt kan rekommendera! Kika även in på författarens hemsida som bjuder på mycket fina extra detaljer som tex en karta över Stockholm och de platser där boken utspelar sig. Kika in Här!

Hon tycker att jag har lyckats med min jag-gestaltning av en femtonåring, och hon är - tro det eller ej - långt ifrån den enda som tycker det. Och om jag nu lyckats med detta, så är det faktiskt en slump. Eller, det är helt enkelt eftersom jag väl stannade i växten i någon mening när jag var femton. Tur att det är just en femtonåring jag skriver om!

onsdag 30 november 2016

Hyllan gillar!

Boken går hem i hyllan

Denna bloggare gillar boken trots att hon tydligen inte är någon fantasymänniska. Det tycker jag är extra roligt. Och extra, extra roligt tycker jag det är att den tioåriga avkomman också läser och gillar! Så himla kul! Jag vet så lite om större barn, och ändå är det dem jag skriver för (även om den formella målgruppen för En väktares bekännelser är 12-15-åringar).

Fantasy ÄR inte min grej. Det har jag sagt många gånger, men lika många gånger har jag överraskat mig själv genom att läsa fantasy som jag faktiskt gillar. Jag hade nog aldrig läst En väktares bekännelser om det inte var för att Elin Säfström frågade om jag ville ha ett ex, och jag är glad att jag tackade ja. Det här nordisk folktro, urban fantasy, och helt vanliga tonårsproblem mixade med humor och spänning till en fartfylld och underhållande historia.

Egentligen är kanske själva historien sekundär - det är karaktärerna som gör historien. Jag gillar speciellt Tilda - som är alldeles supervanlig och superovanlig på samma gång. Hon är en femtonåring med allt vad det innebär - men är samtidigt en väktare med pondus som håller ordning på de allehanda udda figurer som befolkar Stockholm. Och däribland finns några oförglömliga karaktärer som Knappeman och Grummegänget som är en samling sköna typer.

Den är satt som 12-15 år, men jag skulle nog vilja sänka den gränsen och se den som lika läsvärd även för 9-12-åringarna. I alla fall läser min 10-åring den med förtjusning just nu. (Tanken var att vi skulle läsa den ihop, men tja.. enligt devisen "if you snooze, you lose" så råkade jag läsa ut den på egen hand, jag kunde inte sluta när jag börjat...) Så ja, den är läsvärd även för oss betydligt äldre läsare. Och för oss som inte gillar fantasy...

Shit, vilken fin recension och så himla glad jag blir!

C.R.M. Nilsson tipsar

OBS! Återigen ett fotomontage för att framhäva mig själv

Igår var det dags för Top Ten Tuesday igen på C.R.M. Nilssons blogg. Jag har varit med på en sådan förr hos henne, och nu fick jag alltså ytterligare en placering! Denna gång handlar det om presentidéer till fantasyälskaren. Och min lilla bok fick vara med! (Jag stod dock inte först, som bilden ovan antyder.)

För övrig hade Monika, som har bloggen Bokföring enligt Monika, skrivit så här i en kommentar till detta inlägg:

En väktares bekännelser läste jag förra veckan, den var väldigt speciell 🙂

Det gjorde mig lätt nervös inför kommande recension ...

tisdag 29 november 2016

En fin bokugglerecension

Bokugglan sitter och hoppas på en uppföljare (Källa)

Nu har jag fått en till fin recension, om än inte så höga poäng. Dessutom hade bloggaren lite svårt för Tilda, tydligen - det är första gången jag hör någon säga det. Väldigt intressant vad folk tycker olika.

Jag är hur som helst jätteglad över recensionen - tack, Jamie!:

Först och främst vill jag tacka författaren, Elin för den fina förfrågan om jag ville läsa En väktares bekännelser och för boken såklart, tack så mycket! 

Handlingen var intressant från första sidan och även om jag tyckte att första halvan var en aning långsam så gjorde det inte särskilt mycket för det var bara härligt att få läsa om alla varelser som fanns, för vi får träffa alla möjliga varelser som tomtar, älvor, jordvättar och till och med en trollpacka! Dessutom fanns det mycket humor som gjorde att det blev en mycket underhållande läsning vilket alltid uppskattas. 

När det gäller karaktärerna hade jag lite problem med Tilda i vissa situationer men hon var ändå intressant att få följa, och jag tyckte både om hennes mormor, älvan Vide, och hunden Dumpe var ju bara för söt. 

En väktares bekännelser bjöd på en underhållande och charmig läsning och även om boken är skriven för yngre åldrar tycker jag definitivt att den passar utmärkt för alla! Slutet var även väldigt bra och spännande, och jag hoppas att det kommer en uppföljare i framtiden för jag skulle gärna läsa mera om Tilda och hennes väktaräventyr!

Betyg 6,5/10 

Skånska dagbladet

Suddig recension i Skånska dagbladet

Nu har det stått om boken i tidningen igen! Och denna gång är det faktiskt en liten recension och inte bara ett omnämnande. Så här står det (om man får ont i ögonen av att läsa suddet här ovan):

I Elin Säfströms En väktares bekännelser ( Gilla Böcker) möter vi Tilda. Precis som sin mormor har Tilda ett uppdrag, hon är väktare. Det innebär att hon ska hålla koll på alla troll, älvor, tomtar och annat oknytt så att de inte visar sig för människor och inte ställer till det. Ett uppdrag som ibland kan vara nog så besvärligt som när det gäller att avhysa jordvättar ur skolans källare eller att läxa upp ett gäng överförfriskade tomtar som skojar med småkillar. Men nu, när Tilda dessutom är ensam väktare i hela Stockholm eftersom mormor hjälper till i Norrland, sker det märkligt kusliga saker. Barn och ungdomar försvinner spårlöst och det går rykten om en riktigt ond häxa. 

Tilda är samtidigt en helt vanlig tjej som går i nian och har alla de tankar och bekymmer som femtonåringar har. Hur ska hon reda ut allt detta? Mysryslig, spännande och mycket välskriven med ett målande språk som man alltför sällan stöter på i ungdomslitteraturen.

Jag blir så sjukt glad när folk gillar språket. Faktum är att jag har ansträngt mig rätt mycket på den fronten. Tack, Karin Anderberg!


fredag 25 november 2016

Pepparkakshuset avlägger sin dom

En fin pepparkaksrecension (Källa)

Nu har Sara Pepparkakas recension kommit! Och den är ganska sparsmakad, men jättefin.

Det här är en riktigt bra fantasybok, jag skulle säga urban fantasy, alltså med mycket vanligt vardagsliv inblandat också. Och det gör inte boken sämre alls att man får fundera på kompisskap, mammor som inte riktigt orkar och farmödrar som inte minns så bra. Det är också jordvättar som flyttar in i skolans källare, värstingtomtar, troll som dörrvakter, och väktarjobbet flyter på någorlunda för Tilda och hennes (till största delen) hund – tills det börjar försvinna folk.

Tänk, så sanslöst glad jag blir när folk gillar min bok! Och den här kvinnan verkar vara så himla sympatisk dessutom, känns det som på den korta beskrivning av sig själv hon ger här. Skulle gärna hälsa på i det där pepparkakshuset.

torsdag 24 november 2016

Pepparkakshuset smakar av

Sara Pepparkaka ger en smakbit ur boken (Källa)

För några veckor sedan så gav Boklysten en smakbit ur En väktares bekännelser och nu har det hänt igen. Denna gången är det Bokhyllan i pepparkakshuset som har gjort detsamma. Dock är själva smakbiten inte exakt samma - vilket ju är vettigt. Den här gången handlar det om Tildas hund Dumpe.

Det är någonting lite off med Dumpe. Att han är hund, åtminstone till största delen, är jag hyfsat säker på, men vilken ras går inte att säga. Han har korta ben och hans gråbruna päls är raggig och sträv och han ser ut att när som helst vara på väg att falla ihop av ålderdom. Och egentligen borde han verkligen lägga sig på rygg med alla fyra benen i vädret vilken dag som helst. mormor har haft honom ända sedan hon var ung, men hon vet inte hur gammal han är eller vad han har för ursprung. Hon fick honom av sin mamma, som är död sedan länge. Men att han måste ha någon form av rådarblod i sig är uppenbart.

Det fina med det här är att det gör ett antal andra bloggare nyfikna - förra gången fick jag iväg ett gäng recex till folk som blivit intresserade av Boklystens smakbit.

En annan oerhört intressant grej - tycker jag som är sjukligt språkintresserad - är Saras svar på en av kommentarerna som smakbiten fått.

Tack för smakbiten. Ny bok/författare för mig. Låter lite rolig? (kommentar från Bokdamen)

Svaret från Sara Pepparkaka lyder: Jo, lite nog.

För en svensktalande från Sverige kan ju det låta lite väl reserverat, men jag råkade läsa nyligen i Språktidningen (som jag f.ö. varmt kan rekommendera) att "nog" på finlandssvenska (vilket det rör sig om i det här fallet) har en annan, mer "bekräftande" betydelse. Jag tolkar det därför som att hon säger ungefär så här: "Jo visst är den lite rolig." Inte alls omöjligt att jag har fel, men jag väljer nu officiellt att tolka det så tills någon som vet vad hon pratar om rättar mig.


måndag 14 november 2016

Ratings på Goodreads

Många treor ...

Ibland är jag inne och kollar på Goodreads för att se vad folk tycker om boken och i dagsläget ser det ut som på bilden ovan.

Femmorna kan man i stort sett bortse ifrån, eftersom jag vet eller tror mig veta att det är kompisar eller kompisars kompisar som generöst tilldelat boken dem. Och annars har vi alltså åtta fyror och sju treor. Oavgjort, mer eller mindre. Och det är faktiskt ett gäng av de bloggare som recenserat boken som har gett den en fyra här. Om jag hade fått gissa innan boken kom ut så hade jag trott att den skulle gå hem bättre hos gemene man än hos folk med böcker som specialintresse, såsom bokbloggare. Men hej vad jag bedrog mig. Folk som inte bloggar tycks överlag tycka att "mja, den var väl okej".

Men vafan, det är ju faktiskt riktigt bra, inser jag nu. Folk tycker att den är helt okej! Det är ju
egentligen över förväntan. Jag bestämmer mig härmed för att vara riktigt nöjd med detta. Och jag har ju inte fått en enda tvåa eller etta (än ...). Hurra!

Man är sugen på boken

I Monikas hylla (Källa)

Hittade ett litet inlägg i bloggen Bokföring enligt Monika som handlade om min bok. Bloggaren skriver att hon gärna vill läsa den och det gör mig så klart glad (alltså, det är jag som sett till att hon fått ett ex, så det är ingenting hon kommit på helt på egen hand). Det är också roligt att det är ett gäng människor som kommenterat inlägget i positiva ordalag.

Nytt i hyllan

Jag har ju försökt vara återhållsam med nya böcker den senaste tiden och det har faktiskt gått bra. Men ibland så händer det att jag inte kan stå emot.

För några veckor sedan så hade Boklysten en smakebit ur En väktares bekännelser av Elin Säfström. Det lät som en intressant bok, tomtar och troll är väl alltid spännande. När jag blev erbjuden ett exemplar så kunde jag bara inte låta bli. Vem kan stå emot den här texten (från Adlibris):

Elin Säfström debuterar med en humoristisk ungdomsroman som på ett nyskapande sätt blandar samman nordisk folktro med urban fantasy till en nagelbitande spänningsroman full av magiska väsen.

Det är fullt möjligt att den slinker med på läslistan ganska snart. Tack för boken!

torsdag 10 november 2016

Favvobloggaren har tyckt till

En vinkning från andra sidan gatan till Pratchett (Källa)

Här har vi en recension som jag faktiskt bävat lite inför. Saken är den att bloggaren i fråga nog är min favoritbloggare, alla kategorier. Vartenda inlägg människan skriver är både fyndigt, läsvärt och helt enkelt skitbra. Jag har bett karlen att skriva en bok, för jag vill läsa. Låt oss hoppas att han så småningom finner i sitt hjärta att göra det. Nå, här är recensionen i alla fall.

Jag kan förstå att man som författare kan känna "frak, nu ska jag vara tvåa efter Backman". Visst, hur kul kan det vara när jag nyligen postat hyllningarnas hyllning om Björnstad?

Rätt kul faktiskt. "En väktares bekännelser" var precis den bok jag behövde just då.

Grejen är att jag som bekant gillar det här med tomtar och troll. Jag jobbar i John Bauers Jönköping så jag antar att det har nåt med dricksvattnet att göra. Det var faktiskt så att jag för ett par år sedan skissade lite på ett manus som nog egentligen kan jämföras med en mash-up av Martin Jerns "Svensk Synd" och den här utan men att ha läst nån av dem (obviously). Det råkade bara vara på samma tema. Jag hade till och med börjat på prologen. Kanske tar jag upp den tråden igen, kanske inte. Tills dess fungerar "En väktares bekännelser" alldeles utmärkt.

Jag gillar väldigt mycket med Elin Säfströms debut. Framför allt gillar jag att den har ett humoristiskt anslag som gör att den skiljer sig från den gravallvarliga diskbänksfantasy som vi är vana vid, framför allt i den svenska fantastiken. Inget fel i allvar, men ibland behöver man få fnissa lite också. Säfström lyckas väldigt bra med det utan att dra det till en sorts Terry Pratchett-kopia, snarare mer åt kärleksfull vinkning från andra sidan gatan. Bland annat är grejen med tomtarnas skäggväxt oavsett kön lite som en blinkning åt Skivvärldens dvärgar där ungefär samma sak gäller.

Jag gillar också huvudpersonen Tilda väldigt mycket och för en gångs skull tycker jag att hon faktiskt känns helt on point som femtonåring. Till skillnad från kidsen i exempelvis närbesläktade "Djupgraven" så tycker jag att hon "är sin ålder" och det verkar ju tydligen vara svårare att skriva än vad man tror. Det är helt seriöst en av de absolut största styrkorna med boken att Säfström är mitt i prick med sina karaktärer på den punkten. Persongalleriet i allmänhet är bra och varierat från hustome till bästa kompisen Imane, och som hundägare känner man ju lite extra för Dumpe, det gör man ju.

När det gäller intrigen har jag egentligen inga större klagomål heller- kanske är "skurkens" motiv lite i tunnaste laget, men å andra sidan finns det betydligt sämre anledningar till att göra som hen gör trots allt. Det jag kan känna är dock att mysteriet i sig är lite för mycket i bakgrunden i första halvan av boken men å andra sidan har det en hel del att göra med att karaktärerna och världen ska introduceras så det kanske är ett övergående problem till kommande böcker. Världsbygget är för övrigt helt underbart - jag älskar alla tomtar och inte minst tomtarnas namn, uppenbarligen hade nån roligt i författarfåtöljen ... och jag känner absolut att jag behöver en hustomte. Helst igår. Ingår det verkligen inte i hundraåriga torp?

Som sammanfattning är det här alltså en trevlig ny bekantskap som skiljer sig på ett positivt sätt genom sin humor och sina trevliga karaktärer. Den har inte marknadsförts jättemycket vad jag sett men är faktiskt en liten pärla väl värd att unna sig så här i höstmörkret!

Liksom framgår indirekt av recensionen så hade han alltså läst Björnstad av Backman precis innan han läste min lilla hemmagjorda bok. Hur kändes det? Så där. Läs min egen hyllning till både Björnstad och Backman här.

Men jag är glad! Glad att han läste och skrev. Och tunna motiv och trögstartade handlingar till trots så tycks han överlag vara rätt nöjd med läsupplevelsen. ("Läsupplevelsen"? Nu har hon gått och fått akut hybris igen ...)


måndag 7 november 2016

Inte speciellt eftertraktad

Jag är inte speciellt eftertraktad, men håller god min

Jag vill göra en sak mycket klar och tydlig här: Anledningen till att ett gäng bloggare recenserat min bok är inte (utom i undantagsfall) för att de själva kommit på idén, utan för att jag kontaktat dem och erbjudit dem recensionsex. Det framgår ju faktiskt av en hel del av recensionerna just att jag mailat och därmed utövat påtryckning, och vissa har dessutom känt sig ganska skeptiska till hela grejen. Jag vill passa på att tacka alla som läst och tyckt. För om ingen läser, så finns man ju liksom inte. Eller, ja, boken finns inte. Inte så mycket i alla fall.

Så tack, alla ni!

Nollåttigt igen

Stocholms gator - inte så kul för icke-Stockhomaren (Källa)

Här har jag fått en jättefin recension på Sofies bokblogg. Hon gillar boken, men inte det ständiga tjatet om Stockholm, och det kan man väl förstå. Även hon tycker att jag klumpar ihop Norrland på ett nollåttigt sätt. Och visst gör jag det (även om Tilda - min femtonåriga huvudperson - gör det ännu mer än jag själv). Jag tar till mig denna kritik inför framtiden.

Tilda är väktare, med uppgiften att se till att alla tomtar, troll och andra varelser inte stör människor. I vanliga fall har hon sin mormor till hjälp, men just nu är hon bortrest, så Tilda får ta hand om allt själv. Självklart blir det en hel del trubbel, som jordvättar i skolans källare, rykten om en stor överträdelse och dessutom en massa andra vardagsproblem att ta tag i, som skola, vännen Imane och snyggingen Hakim.

Jag var lite tveksam till att läsa denna bok, eftersom jag sällan läser om tomtar, troll och andra övernaturliga varelser. När jag fick en förfrågan från författaren blev jag dock mer nyfiken och tackade jag till en bok. Det var tur, för jag gillar boken! Jag gillar att det övernaturliga kommer in i vår verkliga, väldigt oövernaturliga, värld. Eftersom vi vanliga människor inte ser de där figurerna, känns det mer trovärdigt att de faktiskt skulle kunna smyga omkring utan att vi ser. Jag dras med i den där stämningen.

Att boken utspelar sig i Stockholm är det ingen tvekan om. Det nämns ofta vilka gator Tilda väljer och vilka parker hon och hunden Dumpe håller till. Det bidrar förmodligen till en ännu mer stämningsfull spänning för dem som bor i Stockholm eller känner till staden. Eftersom jag inte är en av dem kände jag mig dock exkluderad ibland. Jag struntade i gatunamnen, jag hängde ändå inte med. Det kändes tråkigt emellanåt. (I kontrast till detta nämns det att Tildas mormor är Norrland. Plötsligt är författaren väldigt diffus i beskrivningen.)

Huvudpersonen heter alltså Tilda. Hon är en helt vanlig tonåring med en deppig mamma, ett lite komplicerat förflutet, en väldigt bra vän och en förälskelse. Dessutom har hon alltså ovanliga förmågor. Jag gillar att hon är lite klumpig, har svårt att se vad som verkligen händer och att hon snurrar till det. Det är kul att läsa om en "udda" tonåring som inte är så tillrättalagd. Jag gillar också Tilda inte får berätta om sitt uppdrag, vilket komplicerar det med vännen Imane. Plötsligt måste Tilda lägga väldigt mycket tid på sitt uppdrag, och ni kan nog gissa vad som händer med vänskapen då.

Det här är en spännande, verklighetstrogen fantasyberättelse. Det övernaturliga får ta stor plats, samtidigt som det utspelas i ett helt vanligt Stockholm. Under läsningens gång hade jag gärna läst lite mer om vardagen, men jag tycker att slutet följer upp allt på ett bra sätt. Rekommenderas till den som vill läsa en mysig, spännande, övernaturlig vardagsberättelse.

onsdag 2 november 2016

Rätt målgrupp - nästan

Denna recension ligger mig extra varmt om hjärtat! (Källa)

Den här bloggaren, Elvira, och hennes åsikter kring boken känns extra intressant för mig, eftersom hon faktiskt tillhör den formella målgruppen för boken - nästan. Hon är sexton år och En väktares bekännelser är "egentligen" tänkt för ungdomar mellan tolv och femton.

Igår kring midnatt läste jag ut Elin Säfströms En väktares bekännelser med andan i halsen. Alltså verkligen. De ca 50 sista sidorna var SÅ spännande och bra dog lite.

Vad handlar den om då? Jo, om Tilda som är femton år och väktare. I hennes värld (eller kanske vår med VEM VET är ju ej väktare) finns det rådare lite överallt - hon har en hustomte, älvor dansar i parkerna om nätterna, troll kan jobba som portvakter och tomtarna har en egen liten bar. Men det är bara Tilda och hennes mormor som ser dem, för det är bara väktarna vändsynen inte påverkar.
Väktarnas uppgift är att se till så att rådarna sköter sig och att stoppa dem ifall de tänker göra en överträdelse. Till sin hjälp har Tilda mormors gamla hund som känner på sig när en överträdelse håller på att ske och leder Tilda till den. Vanligtvis brukar Tilda mest vara mormors sidekick och inte ha så mycket ansvar, men nu var mormor tvungen att hjälpa Ankar-Stina i Norrland och då blev Tilda ensam med ansvaret över hela mellersta Sverige. Vilket är rätt jobbigt - speciellt då Tilda absolut och på inga villkor får berätta om väktarskapet för någon. Dessutom ser Hakims fantastiskt bruna ögon bara onaturligt vackra Natta och mamma bryr sig bara om sig själv och att äta Dumle. Och pappa hoppade framför ett tåg innan Tilda ens var född.

En väktares bekännelser är berättad lite som en dagboksroman där Tilda alltså är berättare. Språket är humoristiskt och ungdomligt och känns verkligen som Tilda hela vägen. Genom det får en en väldigt bra bild av Tilda och hon är en karaktär jag verkligen gillar. Hon skämtar mycket, är rätt så ironisk, blir rätt ofta irriterad på personer i henne närhet men gillar dem ändå. Hon känns som en typisk 15-åring och är ingen översmart superhjälte, vilket är skönt. Ändå hamnar hon ur för en hel del saker och jag blev riktigt överraskad av hur snyggt och invecklat huvud"mysteriet" var - jag blev lurad minst lika många gånger som Tilda.

Jag gillar Tilda, men hon är absolut inte den enda personen jag faller för. Mormor tycker jag är superhärlig och Imane med. Sedan finns det en hel del intressanta personer som en kanske inte gillar men som känns väldigt verkliga och det är intressant hur Säfström forskar i mamma-barn-relationen i denna urban fantasy-roman. Fast mest gillar jag ändå Dumpe. Han är så härligt trogen och pigg, tror verkligen vi skulle gilla varandra.

Urban fantasy-roman är väll just precis vad det här är - även om jag inte ser skymten av trangeldrama eller vampyrer vilket är superskönt. Istället är det nordisk folkmytologi som är grunden till rådarna och det gillar jag verkligen. Förstår verkligen inte varför det inte finns fler böcker där det övernaturliga baseras på våra folksagor, för tomtar, troll, älvor och skogsrån är de väsen jag finner mest fascinerande.

Till en början tyckte jag En väktares bekännelser var lite långsam, det tog ett tag för den att komma igång och jag kunde inte riktigt fokusera på läsningen. Till en början finns det heller ingen riktig huvudhandlig utan det händer lite det ena och det andra i Tildas liv. Senare så uppskattar jag ändå det här för det funkade ju som en introduktion till Tildas vardag och personerna kring henne. Dessutom blev allting viktigt i slutändan, utan att vi märkte det till en början.

Förövrigt finns det en hel del storylines att hålla reda på här - den med Natta, den om pappan, mamman därhemma, mormor i Norrland och så alla överträdelser Dumpe och Tilda försöker stoppa. Plus en älva som beter sig konstigt och så det som allting leder fram till. Det hade kunnat bli rörigt, men Säfström gör det väldigt snyggt och jag är riktigt imponerad av hur allting sedan flätas ihop.

Igår sträckläste jag kanske sista halvan av boken och OJ! så bra det var. Det är i mitten allting verkligen börjar ta fart, jag blir alltmer fascinerad av Säfströms värld, olycklig då Tilda är olycklig och alldeles spänd då hon är i fara. Slutet hetsläste jag verkligen för kunde inte för allt i världen förstå hur de skulle klara sig och blev lite rädd av hela grejen helt ärligt. Slutet är verkligen fantastiskt - perfekt längd, sjukt spännande och framförallt så väldigt snyggt.

Det här är en bok jag verkligen VERKLIGEN rekommenderar. Speciellt om en gillar nordiska väsen, men även om en föredrar "vardagsböcker" om relationsproblem för det är något som är minst lika stor del av den här boken som den övernaturliga delen. Läs, hörni! Det här är riktigt, riktigt bra.