onsdag 30 november 2016

Hyllan gillar!

Boken går hem i hyllan

Denna bloggare gillar boken trots att hon tydligen inte är någon fantasymänniska. Det tycker jag är extra roligt. Och extra, extra roligt tycker jag det är att den tioåriga avkomman också läser och gillar! Så himla kul! Jag vet så lite om större barn, och ändå är det dem jag skriver för (även om den formella målgruppen för En väktares bekännelser är 12-15-åringar).

Fantasy ÄR inte min grej. Det har jag sagt många gånger, men lika många gånger har jag överraskat mig själv genom att läsa fantasy som jag faktiskt gillar. Jag hade nog aldrig läst En väktares bekännelser om det inte var för att Elin Säfström frågade om jag ville ha ett ex, och jag är glad att jag tackade ja. Det här nordisk folktro, urban fantasy, och helt vanliga tonårsproblem mixade med humor och spänning till en fartfylld och underhållande historia.

Egentligen är kanske själva historien sekundär - det är karaktärerna som gör historien. Jag gillar speciellt Tilda - som är alldeles supervanlig och superovanlig på samma gång. Hon är en femtonåring med allt vad det innebär - men är samtidigt en väktare med pondus som håller ordning på de allehanda udda figurer som befolkar Stockholm. Och däribland finns några oförglömliga karaktärer som Knappeman och Grummegänget som är en samling sköna typer.

Den är satt som 12-15 år, men jag skulle nog vilja sänka den gränsen och se den som lika läsvärd även för 9-12-åringarna. I alla fall läser min 10-åring den med förtjusning just nu. (Tanken var att vi skulle läsa den ihop, men tja.. enligt devisen "if you snooze, you lose" så råkade jag läsa ut den på egen hand, jag kunde inte sluta när jag börjat...) Så ja, den är läsvärd även för oss betydligt äldre läsare. Och för oss som inte gillar fantasy...

Shit, vilken fin recension och så himla glad jag blir!

C.R.M. Nilsson tipsar

OBS! Återigen ett fotomontage för att framhäva mig själv

Igår var det dags för Top Ten Tuesday igen på C.R.M. Nilssons blogg. Jag har varit med på en sådan förr hos henne, och nu fick jag alltså ytterligare en placering! Denna gång handlar det om presentidéer till fantasyälskaren. Och min lilla bok fick vara med! (Jag stod dock inte först, som bilden ovan antyder.)

För övrig hade Monika, som har bloggen Bokföring enligt Monika, skrivit så här i en kommentar till detta inlägg:

En väktares bekännelser läste jag förra veckan, den var väldigt speciell 🙂

Det gjorde mig lätt nervös inför kommande recension ...

tisdag 29 november 2016

En fin bokugglerecension

Bokugglan sitter och hoppas på en uppföljare (Källa)

Nu har jag fått en till fin recension, om än inte så höga poäng. Dessutom hade bloggaren lite svårt för Tilda, tydligen - det är första gången jag hör någon säga det. Väldigt intressant vad folk tycker olika.

Jag är hur som helst jätteglad över recensionen - tack, Jamie!:

Först och främst vill jag tacka författaren, Elin för den fina förfrågan om jag ville läsa En väktares bekännelser och för boken såklart, tack så mycket! 

Handlingen var intressant från första sidan och även om jag tyckte att första halvan var en aning långsam så gjorde det inte särskilt mycket för det var bara härligt att få läsa om alla varelser som fanns, för vi får träffa alla möjliga varelser som tomtar, älvor, jordvättar och till och med en trollpacka! Dessutom fanns det mycket humor som gjorde att det blev en mycket underhållande läsning vilket alltid uppskattas. 

När det gäller karaktärerna hade jag lite problem med Tilda i vissa situationer men hon var ändå intressant att få följa, och jag tyckte både om hennes mormor, älvan Vide, och hunden Dumpe var ju bara för söt. 

En väktares bekännelser bjöd på en underhållande och charmig läsning och även om boken är skriven för yngre åldrar tycker jag definitivt att den passar utmärkt för alla! Slutet var även väldigt bra och spännande, och jag hoppas att det kommer en uppföljare i framtiden för jag skulle gärna läsa mera om Tilda och hennes väktaräventyr!

Betyg 6,5/10 

Skånska dagbladet

Suddig recension i Skånska dagbladet

Nu har det stått om boken i tidningen igen! Och denna gång är det faktiskt en liten recension och inte bara ett omnämnande. Så här står det (om man får ont i ögonen av att läsa suddet här ovan):

I Elin Säfströms En väktares bekännelser ( Gilla Böcker) möter vi Tilda. Precis som sin mormor har Tilda ett uppdrag, hon är väktare. Det innebär att hon ska hålla koll på alla troll, älvor, tomtar och annat oknytt så att de inte visar sig för människor och inte ställer till det. Ett uppdrag som ibland kan vara nog så besvärligt som när det gäller att avhysa jordvättar ur skolans källare eller att läxa upp ett gäng överförfriskade tomtar som skojar med småkillar. Men nu, när Tilda dessutom är ensam väktare i hela Stockholm eftersom mormor hjälper till i Norrland, sker det märkligt kusliga saker. Barn och ungdomar försvinner spårlöst och det går rykten om en riktigt ond häxa. 

Tilda är samtidigt en helt vanlig tjej som går i nian och har alla de tankar och bekymmer som femtonåringar har. Hur ska hon reda ut allt detta? Mysryslig, spännande och mycket välskriven med ett målande språk som man alltför sällan stöter på i ungdomslitteraturen.

Jag blir så sjukt glad när folk gillar språket. Faktum är att jag har ansträngt mig rätt mycket på den fronten. Tack, Karin Anderberg!


fredag 25 november 2016

Pepparkakshuset avlägger sin dom

En fin pepparkaksrecension (Källa)

Nu har Sara Pepparkakas recension kommit! Och den är ganska sparsmakad, men jättefin.

Det här är en riktigt bra fantasybok, jag skulle säga urban fantasy, alltså med mycket vanligt vardagsliv inblandat också. Och det gör inte boken sämre alls att man får fundera på kompisskap, mammor som inte riktigt orkar och farmödrar som inte minns så bra. Det är också jordvättar som flyttar in i skolans källare, värstingtomtar, troll som dörrvakter, och väktarjobbet flyter på någorlunda för Tilda och hennes (till största delen) hund – tills det börjar försvinna folk.

Tänk, så sanslöst glad jag blir när folk gillar min bok! Och den här kvinnan verkar vara så himla sympatisk dessutom, känns det som på den korta beskrivning av sig själv hon ger här. Skulle gärna hälsa på i det där pepparkakshuset.

torsdag 24 november 2016

Pepparkakshuset smakar av

Sara Pepparkaka ger en smakbit ur boken (Källa)

För några veckor sedan så gav Boklysten en smakbit ur En väktares bekännelser och nu har det hänt igen. Denna gången är det Bokhyllan i pepparkakshuset som har gjort detsamma. Dock är själva smakbiten inte exakt samma - vilket ju är vettigt. Den här gången handlar det om Tildas hund Dumpe.

Det är någonting lite off med Dumpe. Att han är hund, åtminstone till största delen, är jag hyfsat säker på, men vilken ras går inte att säga. Han har korta ben och hans gråbruna päls är raggig och sträv och han ser ut att när som helst vara på väg att falla ihop av ålderdom. Och egentligen borde han verkligen lägga sig på rygg med alla fyra benen i vädret vilken dag som helst. mormor har haft honom ända sedan hon var ung, men hon vet inte hur gammal han är eller vad han har för ursprung. Hon fick honom av sin mamma, som är död sedan länge. Men att han måste ha någon form av rådarblod i sig är uppenbart.

Det fina med det här är att det gör ett antal andra bloggare nyfikna - förra gången fick jag iväg ett gäng recex till folk som blivit intresserade av Boklystens smakbit.

En annan oerhört intressant grej - tycker jag som är sjukligt språkintresserad - är Saras svar på en av kommentarerna som smakbiten fått.

Tack för smakbiten. Ny bok/författare för mig. Låter lite rolig? (kommentar från Bokdamen)

Svaret från Sara Pepparkaka lyder: Jo, lite nog.

För en svensktalande från Sverige kan ju det låta lite väl reserverat, men jag råkade läsa nyligen i Språktidningen (som jag f.ö. varmt kan rekommendera) att "nog" på finlandssvenska (vilket det rör sig om i det här fallet) har en annan, mer "bekräftande" betydelse. Jag tolkar det därför som att hon säger ungefär så här: "Jo visst är den lite rolig." Inte alls omöjligt att jag har fel, men jag väljer nu officiellt att tolka det så tills någon som vet vad hon pratar om rättar mig.


måndag 14 november 2016

Ratings på Goodreads

Många treor ...

Ibland är jag inne och kollar på Goodreads för att se vad folk tycker om boken och i dagsläget ser det ut som på bilden ovan.

Femmorna kan man i stort sett bortse ifrån, eftersom jag vet eller tror mig veta att det är kompisar eller kompisars kompisar som generöst tilldelat boken dem. Och annars har vi alltså åtta fyror och sju treor. Oavgjort, mer eller mindre. Och det är faktiskt ett gäng av de bloggare som recenserat boken som har gett den en fyra här. Om jag hade fått gissa innan boken kom ut så hade jag trott att den skulle gå hem bättre hos gemene man än hos folk med böcker som specialintresse, såsom bokbloggare. Men hej vad jag bedrog mig. Folk som inte bloggar tycks överlag tycka att "mja, den var väl okej".

Men vafan, det är ju faktiskt riktigt bra, inser jag nu. Folk tycker att den är helt okej! Det är ju
egentligen över förväntan. Jag bestämmer mig härmed för att vara riktigt nöjd med detta. Och jag har ju inte fått en enda tvåa eller etta (än ...). Hurra!

Man är sugen på boken

I Monikas hylla (Källa)

Hittade ett litet inlägg i bloggen Bokföring enligt Monika som handlade om min bok. Bloggaren skriver att hon gärna vill läsa den och det gör mig så klart glad (alltså, det är jag som sett till att hon fått ett ex, så det är ingenting hon kommit på helt på egen hand). Det är också roligt att det är ett gäng människor som kommenterat inlägget i positiva ordalag.

Nytt i hyllan

Jag har ju försökt vara återhållsam med nya böcker den senaste tiden och det har faktiskt gått bra. Men ibland så händer det att jag inte kan stå emot.

För några veckor sedan så hade Boklysten en smakebit ur En väktares bekännelser av Elin Säfström. Det lät som en intressant bok, tomtar och troll är väl alltid spännande. När jag blev erbjuden ett exemplar så kunde jag bara inte låta bli. Vem kan stå emot den här texten (från Adlibris):

Elin Säfström debuterar med en humoristisk ungdomsroman som på ett nyskapande sätt blandar samman nordisk folktro med urban fantasy till en nagelbitande spänningsroman full av magiska väsen.

Det är fullt möjligt att den slinker med på läslistan ganska snart. Tack för boken!

torsdag 10 november 2016

Favvobloggaren har tyckt till

En vinkning från andra sidan gatan till Pratchett (Källa)

Här har vi en recension som jag faktiskt bävat lite inför. Saken är den att bloggaren i fråga nog är min favoritbloggare, alla kategorier. Vartenda inlägg människan skriver är både fyndigt, läsvärt och helt enkelt skitbra. Jag har bett karlen att skriva en bok, för jag vill läsa. Låt oss hoppas att han så småningom finner i sitt hjärta att göra det. Nå, här är recensionen i alla fall.

Jag kan förstå att man som författare kan känna "frak, nu ska jag vara tvåa efter Backman". Visst, hur kul kan det vara när jag nyligen postat hyllningarnas hyllning om Björnstad?

Rätt kul faktiskt. "En väktares bekännelser" var precis den bok jag behövde just då.

Grejen är att jag som bekant gillar det här med tomtar och troll. Jag jobbar i John Bauers Jönköping så jag antar att det har nåt med dricksvattnet att göra. Det var faktiskt så att jag för ett par år sedan skissade lite på ett manus som nog egentligen kan jämföras med en mash-up av Martin Jerns "Svensk Synd" och den här utan men att ha läst nån av dem (obviously). Det råkade bara vara på samma tema. Jag hade till och med börjat på prologen. Kanske tar jag upp den tråden igen, kanske inte. Tills dess fungerar "En väktares bekännelser" alldeles utmärkt.

Jag gillar väldigt mycket med Elin Säfströms debut. Framför allt gillar jag att den har ett humoristiskt anslag som gör att den skiljer sig från den gravallvarliga diskbänksfantasy som vi är vana vid, framför allt i den svenska fantastiken. Inget fel i allvar, men ibland behöver man få fnissa lite också. Säfström lyckas väldigt bra med det utan att dra det till en sorts Terry Pratchett-kopia, snarare mer åt kärleksfull vinkning från andra sidan gatan. Bland annat är grejen med tomtarnas skäggväxt oavsett kön lite som en blinkning åt Skivvärldens dvärgar där ungefär samma sak gäller.

Jag gillar också huvudpersonen Tilda väldigt mycket och för en gångs skull tycker jag att hon faktiskt känns helt on point som femtonåring. Till skillnad från kidsen i exempelvis närbesläktade "Djupgraven" så tycker jag att hon "är sin ålder" och det verkar ju tydligen vara svårare att skriva än vad man tror. Det är helt seriöst en av de absolut största styrkorna med boken att Säfström är mitt i prick med sina karaktärer på den punkten. Persongalleriet i allmänhet är bra och varierat från hustome till bästa kompisen Imane, och som hundägare känner man ju lite extra för Dumpe, det gör man ju.

När det gäller intrigen har jag egentligen inga större klagomål heller- kanske är "skurkens" motiv lite i tunnaste laget, men å andra sidan finns det betydligt sämre anledningar till att göra som hen gör trots allt. Det jag kan känna är dock att mysteriet i sig är lite för mycket i bakgrunden i första halvan av boken men å andra sidan har det en hel del att göra med att karaktärerna och världen ska introduceras så det kanske är ett övergående problem till kommande böcker. Världsbygget är för övrigt helt underbart - jag älskar alla tomtar och inte minst tomtarnas namn, uppenbarligen hade nån roligt i författarfåtöljen ... och jag känner absolut att jag behöver en hustomte. Helst igår. Ingår det verkligen inte i hundraåriga torp?

Som sammanfattning är det här alltså en trevlig ny bekantskap som skiljer sig på ett positivt sätt genom sin humor och sina trevliga karaktärer. Den har inte marknadsförts jättemycket vad jag sett men är faktiskt en liten pärla väl värd att unna sig så här i höstmörkret!

Liksom framgår indirekt av recensionen så hade han alltså läst Björnstad av Backman precis innan han läste min lilla hemmagjorda bok. Hur kändes det? Så där. Läs min egen hyllning till både Björnstad och Backman här.

Men jag är glad! Glad att han läste och skrev. Och tunna motiv och trögstartade handlingar till trots så tycks han överlag vara rätt nöjd med läsupplevelsen. ("Läsupplevelsen"? Nu har hon gått och fått akut hybris igen ...)


måndag 7 november 2016

Inte speciellt eftertraktad

Jag är inte speciellt eftertraktad, men håller god min

Jag vill göra en sak mycket klar och tydlig här: Anledningen till att ett gäng bloggare recenserat min bok är inte (utom i undantagsfall) för att de själva kommit på idén, utan för att jag kontaktat dem och erbjudit dem recensionsex. Det framgår ju faktiskt av en hel del av recensionerna just att jag mailat och därmed utövat påtryckning, och vissa har dessutom känt sig ganska skeptiska till hela grejen. Jag vill passa på att tacka alla som läst och tyckt. För om ingen läser, så finns man ju liksom inte. Eller, ja, boken finns inte. Inte så mycket i alla fall.

Så tack, alla ni!

Nollåttigt igen

Stocholms gator - inte så kul för icke-Stockhomaren (Källa)

Här har jag fått en jättefin recension på Sofies bokblogg. Hon gillar boken, men inte det ständiga tjatet om Stockholm, och det kan man väl förstå. Även hon tycker att jag klumpar ihop Norrland på ett nollåttigt sätt. Och visst gör jag det (även om Tilda - min femtonåriga huvudperson - gör det ännu mer än jag själv). Jag tar till mig denna kritik inför framtiden.

Tilda är väktare, med uppgiften att se till att alla tomtar, troll och andra varelser inte stör människor. I vanliga fall har hon sin mormor till hjälp, men just nu är hon bortrest, så Tilda får ta hand om allt själv. Självklart blir det en hel del trubbel, som jordvättar i skolans källare, rykten om en stor överträdelse och dessutom en massa andra vardagsproblem att ta tag i, som skola, vännen Imane och snyggingen Hakim.

Jag var lite tveksam till att läsa denna bok, eftersom jag sällan läser om tomtar, troll och andra övernaturliga varelser. När jag fick en förfrågan från författaren blev jag dock mer nyfiken och tackade jag till en bok. Det var tur, för jag gillar boken! Jag gillar att det övernaturliga kommer in i vår verkliga, väldigt oövernaturliga, värld. Eftersom vi vanliga människor inte ser de där figurerna, känns det mer trovärdigt att de faktiskt skulle kunna smyga omkring utan att vi ser. Jag dras med i den där stämningen.

Att boken utspelar sig i Stockholm är det ingen tvekan om. Det nämns ofta vilka gator Tilda väljer och vilka parker hon och hunden Dumpe håller till. Det bidrar förmodligen till en ännu mer stämningsfull spänning för dem som bor i Stockholm eller känner till staden. Eftersom jag inte är en av dem kände jag mig dock exkluderad ibland. Jag struntade i gatunamnen, jag hängde ändå inte med. Det kändes tråkigt emellanåt. (I kontrast till detta nämns det att Tildas mormor är Norrland. Plötsligt är författaren väldigt diffus i beskrivningen.)

Huvudpersonen heter alltså Tilda. Hon är en helt vanlig tonåring med en deppig mamma, ett lite komplicerat förflutet, en väldigt bra vän och en förälskelse. Dessutom har hon alltså ovanliga förmågor. Jag gillar att hon är lite klumpig, har svårt att se vad som verkligen händer och att hon snurrar till det. Det är kul att läsa om en "udda" tonåring som inte är så tillrättalagd. Jag gillar också Tilda inte får berätta om sitt uppdrag, vilket komplicerar det med vännen Imane. Plötsligt måste Tilda lägga väldigt mycket tid på sitt uppdrag, och ni kan nog gissa vad som händer med vänskapen då.

Det här är en spännande, verklighetstrogen fantasyberättelse. Det övernaturliga får ta stor plats, samtidigt som det utspelas i ett helt vanligt Stockholm. Under läsningens gång hade jag gärna läst lite mer om vardagen, men jag tycker att slutet följer upp allt på ett bra sätt. Rekommenderas till den som vill läsa en mysig, spännande, övernaturlig vardagsberättelse.

onsdag 2 november 2016

Rätt målgrupp - nästan

Denna recension ligger mig extra varmt om hjärtat! (Källa)

Den här bloggaren, Elvira, och hennes åsikter kring boken känns extra intressant för mig, eftersom hon faktiskt tillhör den formella målgruppen för boken - nästan. Hon är sexton år och En väktares bekännelser är "egentligen" tänkt för ungdomar mellan tolv och femton.

Igår kring midnatt läste jag ut Elin Säfströms En väktares bekännelser med andan i halsen. Alltså verkligen. De ca 50 sista sidorna var SÅ spännande och bra dog lite.

Vad handlar den om då? Jo, om Tilda som är femton år och väktare. I hennes värld (eller kanske vår med VEM VET är ju ej väktare) finns det rådare lite överallt - hon har en hustomte, älvor dansar i parkerna om nätterna, troll kan jobba som portvakter och tomtarna har en egen liten bar. Men det är bara Tilda och hennes mormor som ser dem, för det är bara väktarna vändsynen inte påverkar.
Väktarnas uppgift är att se till så att rådarna sköter sig och att stoppa dem ifall de tänker göra en överträdelse. Till sin hjälp har Tilda mormors gamla hund som känner på sig när en överträdelse håller på att ske och leder Tilda till den. Vanligtvis brukar Tilda mest vara mormors sidekick och inte ha så mycket ansvar, men nu var mormor tvungen att hjälpa Ankar-Stina i Norrland och då blev Tilda ensam med ansvaret över hela mellersta Sverige. Vilket är rätt jobbigt - speciellt då Tilda absolut och på inga villkor får berätta om väktarskapet för någon. Dessutom ser Hakims fantastiskt bruna ögon bara onaturligt vackra Natta och mamma bryr sig bara om sig själv och att äta Dumle. Och pappa hoppade framför ett tåg innan Tilda ens var född.

En väktares bekännelser är berättad lite som en dagboksroman där Tilda alltså är berättare. Språket är humoristiskt och ungdomligt och känns verkligen som Tilda hela vägen. Genom det får en en väldigt bra bild av Tilda och hon är en karaktär jag verkligen gillar. Hon skämtar mycket, är rätt så ironisk, blir rätt ofta irriterad på personer i henne närhet men gillar dem ändå. Hon känns som en typisk 15-åring och är ingen översmart superhjälte, vilket är skönt. Ändå hamnar hon ur för en hel del saker och jag blev riktigt överraskad av hur snyggt och invecklat huvud"mysteriet" var - jag blev lurad minst lika många gånger som Tilda.

Jag gillar Tilda, men hon är absolut inte den enda personen jag faller för. Mormor tycker jag är superhärlig och Imane med. Sedan finns det en hel del intressanta personer som en kanske inte gillar men som känns väldigt verkliga och det är intressant hur Säfström forskar i mamma-barn-relationen i denna urban fantasy-roman. Fast mest gillar jag ändå Dumpe. Han är så härligt trogen och pigg, tror verkligen vi skulle gilla varandra.

Urban fantasy-roman är väll just precis vad det här är - även om jag inte ser skymten av trangeldrama eller vampyrer vilket är superskönt. Istället är det nordisk folkmytologi som är grunden till rådarna och det gillar jag verkligen. Förstår verkligen inte varför det inte finns fler böcker där det övernaturliga baseras på våra folksagor, för tomtar, troll, älvor och skogsrån är de väsen jag finner mest fascinerande.

Till en början tyckte jag En väktares bekännelser var lite långsam, det tog ett tag för den att komma igång och jag kunde inte riktigt fokusera på läsningen. Till en början finns det heller ingen riktig huvudhandlig utan det händer lite det ena och det andra i Tildas liv. Senare så uppskattar jag ändå det här för det funkade ju som en introduktion till Tildas vardag och personerna kring henne. Dessutom blev allting viktigt i slutändan, utan att vi märkte det till en början.

Förövrigt finns det en hel del storylines att hålla reda på här - den med Natta, den om pappan, mamman därhemma, mormor i Norrland och så alla överträdelser Dumpe och Tilda försöker stoppa. Plus en älva som beter sig konstigt och så det som allting leder fram till. Det hade kunnat bli rörigt, men Säfström gör det väldigt snyggt och jag är riktigt imponerad av hur allting sedan flätas ihop.

Igår sträckläste jag kanske sista halvan av boken och OJ! så bra det var. Det är i mitten allting verkligen börjar ta fart, jag blir alltmer fascinerad av Säfströms värld, olycklig då Tilda är olycklig och alldeles spänd då hon är i fara. Slutet hetsläste jag verkligen för kunde inte för allt i världen förstå hur de skulle klara sig och blev lite rädd av hela grejen helt ärligt. Slutet är verkligen fantastiskt - perfekt längd, sjukt spännande och framförallt så väldigt snyggt.

Det här är en bok jag verkligen VERKLIGEN rekommenderar. Speciellt om en gillar nordiska väsen, men även om en föredrar "vardagsböcker" om relationsproblem för det är något som är minst lika stor del av den här boken som den övernaturliga delen. Läs, hörni! Det här är riktigt, riktigt bra.

Sparsmakad recension

5 av 5! (Källa)

Så här skriver en bloggare som har som koncept att vara koncis och inte krångla till saker och ting:

Min åsikt:
En spännande, gripande & underhållande debut!

Betyg: 5 av 5

Det är inte ofta jag lyckas få till en femma, så tack för detta, Jennie!

Äntligen i en tidning!

Nummer 4 är min bok!

Igår var min bok minsann med på en lista över stockholmsrelaterade böcker i Mitt i både Vasastan och Kungsholmen (och eventuellt andra stadsdelar). Det är ingen inbördes rangordning, men nummer 4 är i alla fall En väktares bekännelser. Yay!

tisdag 1 november 2016

Ännu en strålande recension!

Tummen upp av Boklysten! (Källa)

Det är verkligen härligt med folk som är odelat positiva! Man blir så himla glad! Konstruktiv kritik i all ära - jag VET att det är nyttigt och jag försöker verkligen att ta till mig sådant som folk tycker är mindre bra med boken inför framtida böcker - men shit vad skönt det är ibland att bara få höra "hurra", liksom. Så tack, Boklysten!

Jag har lovat mig själv att försöka läsa mer fantasy, men det har inte riktigt blivit av, fantasyböcker är inte nånting jag väljer naturligt. När författaren tog kontakt och frågade om jag kunde läsa hennes bok så var det alltså ett perfekt tillfälle för mig att ta itu med en bok ur den genren.

Det som ofta får mig att välja bort fantasy är när det handlar om vampyrer, zombies och liknande eller när handlingen är förlagd till en värld som är alltför olik den verkliga världen. Men i En väktares bekännelser skulle det vara tomtar, troll, häxor och älvor och handlingen skulle utspela sig i Stockholm, så jag kände direkt att boken skulle passa mig. Sagoväsen är ju någonting jag på sätt och vis är uppväxt med.

Berättelsen roar ända från första början och jag läser småskrattande vidare. Jag tycker författaren har lyckats väldigt bra med att måla upp en bild (för att inte tala om deras namn) av hur de olika karaktärerna är, att jag verkligen ser dem framför mig. T ex Grummegänget är ju helt obetalbara!

Tilde tycker jag mycket om och det är hög igenkänningsfaktor där - jag kommer mer än väl hur det var när man var 15 och förtjust i någon. Hur man slog nästan knut på sig själv för att inte göra något "pinsamt" vilket självklart resulterade i att man gjorde eller sa något ännu pinsammare. Och för Tilda som väktare är det ju oundvikligt att hon hamnar i udda situationer där hon beter sig lite udda, i alla fall för dem som inte ser det hon ser.

En väktares bekännelser är en otroligt charmig och rolig berättelse som är lätt- och snabbläst och vansinnigt underhållande. Och den passar inte bara ungdomar utan den här boken är perfekt för den som vill prova på lite fantasy men inte är intresserad av vampyrer, varulvar eller alltför påhittade världar. Och jag skulle inte ha något emot att få läsa lite mer om Tilda Modigh och hennes jobb som väktare!

Tack Elin Säfström för rec.exet!