tisdag 31 oktober 2017

Fin kollega skriver, läser, lever och tycker till

Som att vänta in julafton, tycker Skriva läsa leva (Källa)

Alltså, folk är så himla mysiga! I synnerhet avser jag nu en skrivarkollega som har bloggen Skriva läsa leva, där hon berättar om sitt eget skrivande och allting däromkring, men där hon också recenserar böcker. Och så har hon tagit sig tid att läsa inte bara En väktares bekännelser, utan även Visheten vaknar! Rara människa.

Visheten vaknar är fortsättningen på Elin Säfströms En väktares bekännelser som jag läste i somras. Att vänta in denna tvåa var lite som att vänta in julafton när en var barn. Inte underlättades det av att jag inte hade tid att läsa boken när den släpptes i september. Men nu, äntligen!
Tilda, som går i nian, kämpar vidare med att försöka hålla ordning på de olika rådare som finns i Stockholm, såsom troll, tomtar, trollpackor, vittror och älvor. Ingen jättelätt uppgift och jag gillar verkligen att läsa om Tildas annorlunda vardag. Mitt i det ovanliga har vi vanliga saker som att hålla sams med sina vänner, ha tid för eventuell pojkvän och även vara schysst mot mammas pojkvän – en knasboll som drar iväg mamman, Tilda och hennes bästisar på någon sorts överlevnadstur i Lappland. Samtidigt måste Tilda lura ut vad trollen i Stockholm håller på med. Något med en fest, någon som ska vakna upp och något med ett jungfruoffer. Inget lätt pussel. Tur att hon har mormor till hjälp. Eller ja, till viss hjälp. Och så har hon ett gäng rådare som svarar mer eller mindre villigt på Tildas frågor.
Visheten vaknar är spännande, charmig och rolig. Tilda har ett härligt sätt att se på rådarvärlden och det som händer med ett par snabba repliker – om inte annat i tanken. Hon bryr sig om sina vänner, men har svårt att få ihop allt och gör vad hon kan, även om det inte alltid räcker ända fram. Det är så lätt med missförstånd vänner emellan och det här med känslor… Hur vet man egentligen om man tycker om någon?
Även om jag nu råkar följa Elin Säfström sedan en tid tillbaka, bl.a. eftersom Elin är en engagerad författare och bloggare som kommenterar oss stackare som kämpar med att vilja bli författare (förstår inte hur du får ihop allt!), så vill jag inte tro att det påverkar mitt tyckande. För jag tycker jag verkligen om denna tvåa, precis som ettan. Utan att vara särskilt partisk. Det behövs liksom inte. Visheten vaknar är helt enkelt sådan litteratur jag gillar. Plus väl berättad med klurigheter och ett rappt, rakt språk. Läs den. Och ja, det underlättar förstås om du läser En väktares bekännelser först. Men ändå. Rekommenderas!
En bok att köpa, eller läsa lite mer om? Det gör du t.ex. här och här. Och så är det bara att vänta på trean nu då.
Jag är glad över de fina orden och imponerad av engagemanget som denna bloggare visar sina gelikar.




fredag 27 oktober 2017

Prickiga Paula och Visheten vaknar

Prickiga Paula gillar sid 281 (Källa)

Prickiga Paula får väl ändå sägas vara barn- och ungdomsböckernas mesta bloggare. Hon är så himla härlig - och som en ren bonus, lätt att känna igen! Jag, som är så ansiktsblind, kunde lätt identifiera henne i bokmässevimlet när det begav sig. Vid det tillfället berättade hon att hon höll på att läsa Visheten vaknar. Så här skriver hon om den:

Att vara sexton år det är aldrig särskilt lätt, kompisar som inte kommer överens med varandra. Att vara kär och flera gånger vara påväg att få sin första kyss men alltid kommer det en älva eller tomte emellan. Att mamma träffat en ny kille som Tilda inte alls tycker om. Hunden Dumpe mår inget bra och Tilda är rolig för honom. Lite lite lättare blir saker när hon lyckas få en hustomte till farmor.

Mitt i alla detta så börjar trollen bete sig konstigt. Konstigt till och med för att vara troll. Visheten är påväg att vakna. Visheten är trollet som sovit i hundratals år och som när han vaknar ska ta sig ett människooffer ... Hur ska Tilda rädda världen/Stockholm undan Visheten? Är mormor att räkna med som hjälp?

Elin Säfström skriver med humor, värme och lurar läsaren på bästa sätt. Älskar när Tilda inser att hennes fördomar och att hennes tankar borde tänkas på andra sätt (vill inte spoila men sidan 281!!). Jag längtar efter fler böcker om Tilda!


Tack så hjärtligt, Paula!

söndag 22 oktober 2017

Faktiskt inget vidare

En väktares bekännelser får en tvåa (Källa)

Kollar då och då läget för mina böcker på Goodreads. Det senaste betyget för En väktares bekännelser är i skrivande stund en tvåa från bloggaren iheartfantasy. Nå, hon heartade inte min fantasy uppenbarligen. Jag föreställer mig att hon tycker att det är lite jobbigt att hon fått ett recex även av Visheten vaknar, för allvarligt talat, jag skulle inte vilja läsa uppföljaren på en bok jag gett en tvåa.

Jag vill bara passa på att säga här att det är lugnt! Ge den till någon bättre behövande, företrädesvis tillsammans med ettan! Det är ok. Läs den för guds skull inte - jag kan ta ett "tack men nej tack, för jag gillade verkligen inte stilen". Världsapromise!

onsdag 18 oktober 2017

Biblioteksstatus

Visheten vaknar lånas (15 ex utlånade)! (Källa)


En väktares bekännelser lånas (13 ex utlånade)! (Källa)

Titta här på låneläget för mina två böcker på Stockholms stadsbibliotek! Båda böckerna lånas rätt flitigt. Himla roligt att se.

lördag 14 oktober 2017

Lite väl vanligt ibland, tycker Agnes

Nästan lite för vanlig och tråkig vardag ibland (Källa)

Jag har fått en vansinnigt fin recension av En väktares bekännelser av den trots sin unga ålder mycket etablerade bokbloggaren Agnes Lindholm. Hon hade - som många före henne - inte alls tänkt läsa boken, men så lyckades jag (tack vare Lexie) pracka på henne ett ex. Och hon gillade den!

Eftersom att jag egentligen inte gillar fantasy och jag tänkte mig den här boken som en fantasybok var jag lite osäker på vad jag skulle tycka om den här boken. Men eftersom att Lexie på Tusen sidor skrivit bra om den tänkte jag att jag kanske också kunde gilla boken. Och det gjorde jag! Jag skulle nog inte kalla den för fantasy utan beskriva den som en ungdomsbok med inslag av nordiska väsen. 

Det bästa med boken tyckte jag var att den hade en perfekt blandning av övernaturlighet och vardag. Världen med väsena vävdes in så naturligt att det kändes verkligt och realistiskt. Det är det jag tycker kan vara tråkigt med fantasyböcker, att de inte känns verkliga. Men i den här boken kom det verkligen mer naturligt. Jag har också blivit mer intresserad av nordiska väsen genom att ha läst flera böcker som handlar om den sortens väsen och tyckte därför att det var spännande att läsa om det på ett annat sätt. Jag gillar tanken på att rådarna finns omkring oss i det vardagliga livet. Samtidigt som man fick läsa om den övernaturliga världen fick man också följa Tilda i skolan med kompisar, kärleksproblem och jobbiga lärare, saker man kan känns igen sig i helt enkelt. Tilda är en ganska vanlig tjej som många nog kan känna igen sig men att hon är väktare gör det hela lite mer spännande- En väktares bekännelserinnehåller en mysig vardagsskildring med det lilla extra. 

Boken är också rolig att läsa, historien är lättsam och har ett rappt språk. I vissa delar kunde det nästan bli lite för vanligt och tråkigt, men det räddades upp med otroligt spännande partier. 

Jag gillade En väktares bekännelser, den innehöll en lagom blandning av vardag och väsen samtidigt som språket var bra och jag gillade huvudkaraktären! Nu är jag jättesugen på att läsa uppföljaren! Jag ger boken 4 av 5 ugglor!

Alltså, hur fint är inte det? Hon uppmärksammar och uppskattar vardagsaspekten i boken, och det gör mig på något vis extra glad, eftersom jag är mycket mån om just denna. Om man bara har en massa magi och mystiska varelser så blir det sällan bra, tycker jag. Extra härligt är det att hon tycker att det på sina ställen nästan kunde blir lite väl vanligt och tråkigt. Fråga mig inte varför, men det känns väldigt bra av någon anledning. En bedrift i sig, att skriva om tomtar och troll i något humoristisk ton och ändå upplevas som alltför diskbänksrealistisk (ok, det var väl inte exakt vad hon sa, men nära nog)!

Tack så hjärtligt, Agnes!

fredag 13 oktober 2017

Höstrekommendation

En väktares bekännelser rekommenderas som höstig läsning (Källa)

Elvira - som jag f.ö. hade den stora glädjen att träffa som hastigast på Bokmässan i år - på bloggen Världarna jag lever i, har med En väktares bekännelser i sin "Topp tio höstiga böcker".

okej minns ärligt ej när denna utspelar sig exakt, men har för mig att det är höst? Minnesbilderna jag har av den är åtminstone höstiga, typ regn och höstlov och så. Aja - den passar att läsa närsom men tänker nog att den är extra mysig nu!

Och visst utspelar den sig om hösten.

onsdag 11 oktober 2017

Tips i P4 Stockholm!

Det tipsas om mina böcker i P4 Stockholm idag (Källa)

Mina svärföräldrar råkade höra när det tipsades om En väktares bekännelser och Visheten vaknar i radio. Lyssna på inslaget här (ca 2:05:50).

söndag 8 oktober 2017

Lång väntan, tycker Monika

Lång väntan på nästa del, tycker Monika (Källa)


Nu har hon läst Visheten vaknar också - den blev t.o.m. månadens bästa bok i september hos henne:

Om månadens bästa: Elin Säfström gör det igen. Visheten vaknar var precis så bra som jag förväntade mig. Och då hade jag skyhöga sådana. [...] Visheten vaknar är inte bara månadens bästa, den var också månadens i särklass roligaste bok.


När jag läste första delen i den här serien så hade jag ingen aning om att det skulle bli en serie, men då jag fick veta det så blev jag väldigt glad. När sedan lyckliga nya bokägare postade bilder på den nya delen så blev jag en liten, liten aning avundsjuk. Till min stora glädje så dök den faktiskt upp här lite senare, då signerad och med en fin liten hälsning. Min lycka var gjord. Nu när jag har satt mig för att skriva det här inlägget så inser jag att det kommer att bli svårt. Jag har nog inte riktigt orden för att beskriva det här, men jag gör ett försök.

Jag är väldigt svag för den här blandningen av nordisk folktro och vardaglig miljö. Detta är en perfekt hybrid av en tonårings vardag, relationer och magi. Hur konstigt det än låter. Tilda är en av mina favoritkaraktärer någonsin. Kanske beror det på att jag, i så många delar, kan känna igen mig i henne. Hon är en 16-åring med sjävldistans och hon gömmer sig bakom sin sarkasm. Hon lyssnar på sin inre röst, som hon vet är rätt, och hon går sin egen väg. Kanke är hon lite okritisk mot sitt eget agerande, men vilken tonåring är inte det.

Elin Säfström har ett språk som passar mig som handen i handsken. Kanske är det vår gemensamma bakgrund som programmerare/språknörd som gör det, men detta är perfekt för mig. Humorn är obetalbar, ironi och sarkasm är liksom min grej. Tildas tankar om olika varelser/händelser är så träffande att det känns som att det är jag själv som tänker det.

Visheten vaknar handlar mycket om kamratskap, den ömtåliga vänskapen mellan tjejer på 16 år. Och hur nästan omöjligt det är att vara tre. Lite kärlek blir det ju så klart, eller är det kärlek? Hur vet man egentligen det? Kan man vara kär i ögon och vita tandrader? Eller behövs det mer? Typiska funderingar för en tonåring, jag tycker Tilda är klok och fattar rätt beslut.

Trollen tar mest plats i den här delen, men det finns många härliga nordiska väsen representerade. Namnen på oknytten är så rätt, som till exempel Största Bästa Jättetrollet. Man förstår nästan hur karaktärerna är bara genom att höra namnen.

Om jag inte hade varit tvungen att gå på tillställning den dagen som jag började läsa boken, så hade den nog blivit utläst på en dag. Det var oerhört svårt att lägga ifrån sig den, jag ville hela tiden läsa bara ett till av de korta kapitlen.


Egentligen skulle jag ha kunnat kopiera inlägget om En väktares bekännelser rakt av, för jag tycker samma sak. Förutom det här med förutsägbarheten. I Visheten vaknar hade jag ingen aning om vem jag skulle satsa mina pengar på, bara att jag hade två att välja mellan. Men det visade sig att det fanns en tredje. Det gillar jag!

Det finns egentligen bara en negativ sak med att ha läst den här boken nu. Väntan på nästa del kommer att bli väldigt lång. Under tiden så funderar jag på hur fantastiskt det skulle vara om det faktiskt sprang omkring tomtar och troll där ute, bara att jag inte ser dem. Det skulle förklara en hel del.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 5,0 (beräknat på 2 betyg).
På Goodreads hade den 4,5 i genomsnitt (beräknat på 12 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Trovärdig? Jo jag tackar jag!

torsdag 5 oktober 2017

En hejdundrande recension från Sagan om sagorna

Välkommen, Anna! (Källa)

Anna på Sagan om sagorna var den första bloggare som recenserade En väktares bekännelser - som hon gillade mycket. Nu har hon även recenserat Visheten vaknar, och den tycker hon är snäppet bättre!

Visheten vaknar var en av de böcker jag såg fram emot mest den här hösten. I En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Tilda som är väktare. Hon har till uppdrag att hålla koll på Stockholms alla rådare – det vill säga typ tomtar och troll och andra övernaturliga väsen. Och de har MYCKET DUMT för sig. Eller ok, det är typ en underdrift. Om de inte hade haft Tilda och hennes mormor hade det seriöst varit total mayhem. I Visheten vaknar börjar trollen upphetsat förbereda sig för något, men eftersom de inte är så himla smarta är det inte riktigt någon som vet vad det är som komma skall. Tilda lyckas i alla fall luska fram att en jungfru ska offras. Och sen är det en vittra som försvunnit. Och vänskapen med Imane blir lidande. Och Hakim – det är trevligt att vara kompis med honom, men vill Tilda verkligen att de ska vara ihop? Och Natta bestämmer sig för att flytta till Frankrike. Allt på en gång, med andra ord. Eller kanske: Tilda försöker vara en normal tonåring, samtidigt som några himla troll ska offra en himla jungfru.

Jag tänker börja i slutet: Jag kände stor tomhet när den här boken tog slut. Att vistas i den här boken är – även det är sjukt kaosigt – så sammankopplat med värme för mig. Tilda blir som en vän en ogärna vill skiljas från. Elin Säfström lyckas liksom inte bara skriva väldigt vettig urban fantasy, utan dessutom göra det med en stor dos humor och samtidigt göra en riktigt bra tonårsskildring. Och jag får liksom en känsla av att författaren verkligen gillar sig huvudkaraktär och känner för henne?

Om ni hakat upp er på ordet "kaosigt" här uppe som negativt tolkar ni mig fel. Det är just kaoset jag uppskattar och som jag upplever gör den så otroligt annorlunda jämfört med många andra ungdomsböcker. Det är mycket hela tiden, allting händer vid fel tillfällen och tempot är megahögt genom hela boken. Och jag gillar verkligen att fantasy OCKSÅ får vara såhär! Inte bara seriöst och allvarligt och ett relativt stadigt händelseförlopp där saker faktiskt går åt rätt håll ibland. Här kastas läsaren fram och tillbaka – jag gillar verkligen att den är mer oförutsägbar än förra boken. Här känns det som att Säfström verkligen har steppat upp sitt game, och planteringar och sådant sker inte riktigt lika tydligt som i En väktares bekännelser.

Med andra ord: En uppföljare som är ännu bättre än den första boken, vilket jag tycker en ser himla sällan alltså. Jag säger bara: way to go Elin Säfström, om du fortsätter åt det här hållet kommer jag personligen söka upp dig och be dig på mina bara knän om att aldrig sluta skriva den här serien.

Ni fattar hur glad jag blev? Jag lägger fram välkomstmattan åt Anna här hemma, så att det blir bekvämare för de där bara knäna:)

onsdag 4 oktober 2017

Zelly gillar Visheten vaknar

Lättläst tycker Zelly (Källa)

Zelly heter en sympatisk bokbloggare som gillade En väktares bekännelser - det är inte bara därför jag tycker att hon är sympatisk, men det skadar ju inte heller:) Nu har hon även läst Visheten vaknar - och hon gillar igen! En fin sak hon skriver är att hon tycker att boken är lättläst och jag tycker att det känns så himla bra - att det flyter, liksom. Det känns jätteviktigt för mig att man ska uppleva det så, trots Tildas emellanåt ganska avancerade språk, där hon blandar högt och lågt med metaforer och liknelser som är helt skruvade.

Jag läste första boken om Tilda och förra hösten, jag tyckte väldigt mycket om den. Jag blev otroligt glad när uppföljaren "Visheten vaknar" dök upp i brevlådan, jag hade totalt missat att det skulle komma en uppföljare. Jag gillar den här lika mycket som jag gillade den första, vilket underbart återseende.

Visheten vaknar är precis lika spännande, charmig och rolig som En väktares bekännelser. Här finns allt, tomtar, troll, vittror och älvor, det ä ren salig blandning och det görs med skicklighet. Boken är otroligt lättläst med ett härligt språk. Just språket är nog det allra bästa med den här boken. Jag verkligen älskar hur Elin skriver, för det känns som att det finns en hel del Tilda i henne och hon verkar som en så härlig person och det lyser verkligen igenom på hennes sätt att skriva.

Sedan älskar jag verkligen Tilda, där har författaren verkligen lyckats och gjort ett bra jobb med sin huvudkaraktär. Älskar hennes sätt att tänka och hur humoristisk hon är, hon berättar om olika situationer med en härlig dos självironi och det är underbart.

Precis som föregångaren får även den här mig att under tiden jag läser den att småfnissa och brista ut i gapskratt., fantastisk humor.

Jag gillar verkligen den här serien, om Tilda och hennes familj, alla västen, Jag hoppas verkligen att det kommer flera böcker i den här serien och att vi inte behöver vänta för länge.

Betyg: 4 av 5


Tack, Zelly, för ännu en fin recension!

tisdag 3 oktober 2017

C.R.M. Nilsson blir lurad

Snyggare planteringar den här gången, tycker C.R.M. Nilsson (Källa)

C.R.M. Nilsson var mig veterligen den första bloggare som liksom upptäckte att En väktares bekännelser var på väg och såg fram emot den innan den var utgiven. När hon väl läste boken så gillade hon den också - vilket var superkul! - men hon upplevde dock att "mysteriet" var alltför uppenbart. Den här gången tycker hon att planteringarna är snyggare.

Vad ingen stockholmare anar är att de delar staden med allsköns oknytt: tomtar, troll, vättar och älvor. Det är Tilda Modighs jobb att se till att så förblir fallet. Ett jobb som är svårt nog i vanliga fall, men som görs svårare av att trollen har blivit alltmer ostyriga. De beter sig i närmast som huliganer. Det visar sig att deras stora högtid, Vishetens dag, närmar sig. Vad detta innebär är oklart, men det går rykten om att det involverar en förfärlig rit. Tilda måste se till så att ingen skadas, samtidigt som hon försöker reda ut känslorna inför Hakim och rädda sin vänskap med Imane. Det blir än mer komplicerat av att en attraktiv vittra behöver hennes hjälp och att något står på med Natta.
Elin Säfström debuterade förra året med En väktarens bekännelser, som introducerar oss till ett Stockholm där invånarna lever parallellt med varelser som de inte kan se. En underbar blandning av fantasy och humor. När uppföljaren Visheten vaknar landade hos mig var tanken att jag bara skulle börja på den under eftermiddagen, men ett par timmar senare var den utläst. Det är riktigt beroendeframkallande.
Även Visheten vaknar är en oemotståndlig blandning av magi, humor och vardag. Tildas berättarröst är träffsäkert självironiskt och sätter tonen för humorn. Hon känns som en äkta tonåring: lite egocentrerad, men samtidigt medveten om det stora ansvar hon axlar. Det är strul med kompisarna, strul med kärleken, strul med att mamman har träffat någon ny som är helt odräglig men som verkar göra henne lyckliga. Normala saker för en tonåring att oroa sig för. Utblandat i en genomtänkt fantasyvärld som leker med vår nordiska mytologi.
Mitt enda minus med föregående bok var att planteringarna var lite väl uppenbara och att Tilda kändes trög som inte fattade vad som pågick. I Visheten vaknar är planteringarna mycket snyggare gjorda med förvillande sidospår som gör att jag faktiskt blir lurad och överraskad av slutet. Men kanske är det för att jag till så hög grad ogillade Stefan-jäveln att jag hade hoppats att han skulle vara något mer än en vanlig mansgris.
Visheten vaknar är ett beroendeframkallande äventyr som lockar till många skratt och en del igenkänning.
Jomen,  beroendeframkallande:) Kan man få ett trevligare omdöme än så? Tack så mycket!

måndag 2 oktober 2017

Bokstunder får mersmak

Bokstunder tycks vara sugen på mer (Källa)

En recension av En väktares bekännelser dök upp igår. Det rör sig om Bokstunder, som dessutom gillade och enligt egen utsaga fick mersmak.

Det här är en sådan bok som jag önskar att jag hade kunnat skriva. Den kastar mig tillbaka till barndomen då det då och då var böcker om tomtar och troll och världen kunde innehålla så mycket mystik. Jag blir glad av att läsa den här.

Sen är det dessutom en bra ungdomsbok där tonårsperioden beskrivs på ett väldigt bra sätt mitt i allt det här. Det finns vissa likheter med Ordbrodösen just när det gäller att boken även är en bra ungdomsbok mitt i allt osannolikt som finns runt om. Sen är ju själva historierna helt olika.

Tilda är en tjej som är lätt att tycka om. Jag tror att många kan känna igen sig i henne. Hon har det inte helt lätt hemma och lägger skulden delvis på sig själv som barn ofta gör. Jag tycker också att Elin Säfström gör ett bra jobb där Tilda både kan vara stark och svag.

Boken har definitivt gett mersmak och jag kommer nog ganska snart läsa den andra boken i serien som nyligen kommit ut.

Betyg 4 av 5.

Var inte det fint, så säg? Och helt sjukt att bli jämförd med Ordbrodösen - I wish, liksom:)

Tack, Cissi!

Ett gäng recensioner

Kvaliteten hos mina böcker har granskats både här och där (Källa)

Jag har halkat lite efter här - inte minst p.g.a. mitt besök på bokmässan - och det har faktiskt kommit ett helt gäng recensioner de senaste dagarna. De flesta handlar om Visheten vaknar, men det har droppat in en om En väktares bekännelser också. Jag tänker redogöra för dessa recensioner i varsitt inlägg, för annars blir det fantamej oöverblickbart. Jag tänker pytsa ut dem under loppet av några dagar.

Bara en heads-up, liksom.