söndag 21 maj 2017

Ett "Hurra!" för Visheten vaknar

"Hurra!" säger Boktycke (Källa)

Jag har tidigare fått ett väldigt fint omdöme från Boktycke och nu uttrycker hon förväntan inför Visheten vaknar-släppet. Så här skriver hon.

Hurra! Säfström återvänder i år med en uppföljare till En väktares bekännelser. Älskar blandningen mellan fantasy och humor i första boken så denna kommer jag absolut att läsa.

Och Säfström, det är jag! Det känns alltid lite underligt att kallas vid endast efternamn och nästan som om man vore en riktig författare. Lite ovant, men så långt känns det i alla fall odelat fantastiskt.

Men så kryper den in, oron över att inte räcka till denna gång. Att Visheten vaknar ska vara en besvikelse för alla dem som gillade En väktares bekännelser. Och så kan det ju verkligen bli. För vissa alldeles säkert. För så fungerar det ju. Jag hoppas bara att inte alla blir besvikna, utan att några gillar den, kanske rentav ännu mer än ettan.

Det är ganska läskigt att vara författare, inser man. Men också superduperroligt! Mest det senare.

torsdag 18 maj 2017

Efterlängtad!

Superkul att någon längtar efter uppföljaren! (Källa)

Hittade följande på bloggen Tusen sidor:

Sex anledningar att längta till höstterminen!
[...]
"Visheten vaknar" av Elin Säfström
Det finns inte ens någon förklaring om boken än, men ändå ska den helt klart läsas. Det är uppföljaren på "En väktares bekännelser", en fullträff! En bok som sticker ut, då den varken är för mycket eller för lite. Åh! Jag längtar! 

Jag har tidigare fått en underbart ärlig recension av denna bloggare - läs mitt inlägg här.

Det är lite intressant att se hur man själv reagerar på förväntningar inför uppföljaren. Paniken hålls än så länge inom rimliga gränser, men jag kan tänka mig att den eskalerar en aning när det börjar bli dags för utgivning och recensioner.

onsdag 17 maj 2017

Poddad!

Det tipsas i podden Sånt vi läser (Källa)

Nu har det minsann tipsats om En väktares bekännelser i en podd som heter "Sånt vi läser". Jätteroligt att de ville prata om boken! Det tackar vi för så hjärtligt!

De ger ett ganska utförligt referat (utan några spoilers) och hon som läst boken säger att den är spännande, men det förvånar mig lite att hon inte nämner någonting om tonen i den. För om man inte vet att den är lite humoristiskt skriven, så låter handlingen tamejfan helt flippad:) Märkte jag.

Men det spelar ju inte så stor roll. Det viktiga är att någon läst, gillat och rentav velat tipsa.

onsdag 10 maj 2017

En femma i rättan tid!

En fin femma på Goodreads (Källa)

Precis när jag kände mig lite håglös och osäker på om jag verkligen håller måttet som författare betraktat, hittade jag en ny femma på Goodreads. Tack, Sofie! Du gjorde min dag.

torsdag 4 maj 2017

Och så själva omdömet ...

Pladdrig, javisst! (Källa)

Apropå förra inlägget så har Sara även recenserat boken.

När jag började läsa boken tyckte jag att den kändes väldigt pladdrig och var lite skeptisk till om det var en bok för mig. Jag kom hyfsat snabbt fram till att det var det trots att den pladdriga tonen fortsatte. Den är nämligen väldigt rätt med tanke på att det är Tilda som berättar och det är en välskriven bok i övrigt. Jag erkänner att jag inte är helt såld på upplösningen men överlag tycker jag att En väktares bekännelser är en charmig bok full med en härlig dos humor. Jag är väldigt förtjust i Tildas ”shit, vad pinsamt nu såg Hakim mig göra konstiga saker igen”. Det är en sådan klockren skildring av en tonåring då det mesta är pinsamt och stort fokus läggs på egna egot. Sedan blev jag nyfiken på älvpojken Vide, skulle gärna läsa mer om honom.

Alltså, spot on! Den är ju så pladdrig! Avsiktligt, självfallet. Men jag fattar verkligen om det finns folk i vars smak den inte faller. Jag gillar ju det pladdriga - annars hade jag knappast valt denna ton - men smaken är ju som Berlin 1961-1989.

Nästan missad

Sara höll på att missa boken! (Källa)

Om man inte syns finns man inte. En väktares bekännelser har ju inte fått överdrivet mycket uppmärksamhet i tidningarna (obegripligt!(?)), och så här skriver SaraSaras bokblogg.

Jag tror att det är många böcker jag skulle ha missat helt eller inte upptäckt förrän långt senare om jag inte läste bokbloggar, om böckerna inte fått mycket uppmärksamhet på annat håll. Jag har till exempel precis läst ut Elin Säfströms En väktares bekännelser och den hade jag kanske missat om jag inte läst om den på andra bokbloggar.

Det är ju lite trist att det ska vara så, men det är klart att man inte kan begära att ens bok ska få en massa uppmärksamhet. I synnerhet när den som i mitt fall är av en genre som i stort sett inte finns(?). Många är de recensioner som börjat med orden "Jag tänkte egentligen inte läsa den här" (jag parafraserar, så klart).

Jag tror att En väktares bekännelser har extremt svårt att förmedla vad den egentligen "är". Omslaget + titeln + baksidestexten känns egentligen en aning spretiga, där bilden på omslaget är så suggestiv och baksidestexten närmast frivol i kombination med titeln som jag tycker andas lite lättsam humor. Men - som sagt - det handlar mycket om att någonting liknande egentligen inte (vad jag vet) finns sedan tidigare.

Hoppsan vad det låter som om jag höjer mig själv och mitt alster till skyarna här. Att genren är unik behöver naturligtvis inte betyda att den är bra. Kanske finns det rentav en alldeles utmärkt anledning till att den inte direkt existerar?

Nå, vad jag vill säga är att det är ganska svårt att få folk att läsa den här boken, har det visat sig i försök. Men den glada nyheten är att när någon väl plockar upp den så brukar den falla i hyfsat god jord.

onsdag 26 april 2017

Språket lämnade en hel del att önska

Ännu en tvåa på Goodreads (Källa)

Mitt femtiofjärde betyg på Goodreads blev en tvåa - min andra sådana. Det är så klart inte mitt favoritbetyg, men extra intressant ändå. Denna läsare skrev så här om boken.

Bra grundidé, men inte tillräckligt väl utförd, tyvärr. Och språket lämnade en hel del att önska. Men det borde redaktören ha fixat till. Då hade den lyft.

Hårt men rättvist:) Nej då, alla får tycka precis som de vill, men själv tycker jag att just mitt språk i boken är, om inte perfekt - nej, herregud, inte på något sätt! - så dock ändå åt det håll jag önskar. Det hör till det jag är mest nöjd med i min text, helt enkelt.

Let's agree to disagree, som man brukar säga.