tisdag 19 september 2017

En läskig recension

Skrämseltaktik (Källa)

Nu har oaryas dom dykt upp. Alltså, den där mannen ... Han skrämmer ju livet ur den stackars författaren med sin recensionsstil! Se här bara:

Jag har som ni kanske vet haft ganska höga förväntningar på den här. Första boken ”En väktares bekännelser” var en väldigt positiv överraskning och jag har hyllat den vid flera tillfällen på alla möjliga ställen. Den är helt enkelt en sån jag inte förstår hur nån inte skulle kunna tycka om.

Men så är det ju så här med favorittryck. Vissa hanterar det som nåt som sporrar till storverk. Andra knäcks.

Enter ”Visheten vaknar”.

Vi kan säga så här.

Steven Ekholm i DN har fel. Jag håller inte med honom.

Jag tycker inte alls att kapitlen som handlar om fjällvandringen är det roligaste i hela boken.

Istället är det så mycket annat som jag antingen skrattar högt åt, flinar nöjt åt, måste kväva ett skratt på tåget för att den där scenen bara blir en av många som visar vilken otroligt rolig bok det här är – kanske till och med ännu roligare än den första?

Ta bara det här med att högsta titeln för ett troll är Största Bästa Jättetrollet. Det är så RÄTT. Så självklart. Troll ska ju så klart vara som mindre intellektuella sexåringar och med ännu tveksammare matvanor. (Frolic? Really? Och till och med äta upp påsen? Blä.)

Det är faktiskt vansinnigt trevligt att nån äntligen skriver urban fantasy som inte bara är gravallvarlig hela tiden. Jag gillar allvar, men det blir gråare och tråkigare än Twilight om man inte har roligt ens en enda gång.

Och Elin Säfström gör det här hur bra som helst, det här med att balansera vardaglighet och övernaturlighet och filtrera det genom Tildas sarkastiska världsåskådning samtidigt som hon skapat ett persongalleri fyllt av karaktärer som var och en faktiskt är minnesvärda. OK, Hakim är väl inte nån jag personligen skulle skriva fan fiction om, men här finns en annan bra poäng – mångfaldheten! People of colour! På ett avspänt och naturligt sätt, så som det ska vara. Vi finns liksom.

Ibland önskar jag också att det här skulle vara illustrerade böcker. Det hade varit fantastiskt roligt att precis som Felicia eller Imane få sitta och glatt tjuta: ”Titta! En tomte! Gud så söööt” och se ut som en hjärt-emoji i ansiktet. Fantasifullheten är det verkligen inget fel på, jag skulle önska att jag hade hälften av den själv.

Som ni fattar – den här höll för trycket. Men det finns en sak som är skitdålig.

Och det är så klart den långa väntan på nästa bok.

Hjärattack galore! Men ändå så himla bra och fint i slutändan:) Så tack, David, även om du håller mig över öppen eld in i det sista.

Spännande, rolig & magisk!

Magisk, minsann, var bara ett av tre fina omdömesord (Källa)

Jennie på Jennies boklista har nu gett sitt kortfattade omdöme om Visheten vaknar, och liksom En väktares bekännelser på sin tid, så fick den 5 av 5! De tre omdömesorden (hon ger alltid endast tre sådana samt ett betyg) lyder: "Spännande, rolig & magisk!"

Tack, Jennie!!

fredag 15 september 2017

Sträckläst!

Prov på min vackra handstil (Källa)

C.R.M. Nilsson var en av de första bloggare som recenserade En väktares bekännelser - och hon gillade den! Hon var dessutom den första, mig veterligen, som upptäckte boken innan den riktigt fanns och placerade den på en lista över boksläpp hon såg fram emot under hösten 2016.

Självfallet försäkrade jag mig om att förlaget skickade ett ex av Visheten vaknar till henne. Idag skriver hon så här på sin blogg:

Visheten vaknar av Elin Säfström är andra delen om väktaren Tilda Modigh, som ska hålla ordning på alla oknytt i Stockholm. På Instagram skrev jag att jag skulle dyka ned bland Stockholms rådare, men tanken var väl inte att jag skulle fastna så till den grad att jag läste ut boken under eftermiddagen. Men så blev det. Jag hoppas också orka/hinna skriva recension på den till nästa vecka, men det är inte säkert att det blir så.

Och det är ju alldeles fantastiskt! För inte sträckläser man normalt sett en bok man avskyr?

(Bilden har jag stulit från C.R.M. Nilssons blogg, utan att fråga. Men det är ju min bok, och min dedikation, o.s.v. Det håller väl inte i rätten, antar jag, men jag tror att det känns ok för henne.)

torsdag 14 september 2017

Visheten vaknar läses

Man läser Visheten vaknar (Källa)

Jag vet att Visheten vaknar läses på flera håll just nu. Det är en mycket underlig känsla. Jag försöker komma ihåg vad det var jag skrev i den nu igen, men jag är ännu inte redo att åter läsa texten. Jag. Är. Så. MÄTT på den.

Nå, följande bloggare vet jag läser boken f.n: Boklysten, C.R.M. Nilsson, och Old Adult Reads Young Adult (är jag rätt säker på, även om han inte har sagt det uttryckligen). Fler har fått boken skickad till sig, så den kommer att läsas lite varstans framöver.

Tror jag. Hoppas jag. Kanske.

(F.ö. såg jag att det fanns elva reservationer på boken på Stockholms Stadsbibliotek, där den är under inköp.)

onsdag 13 september 2017

Tre recensioner för Visheten vaknar

Tre fina recensioner (Källa)

Idag är det officiellt recensionsdatum för Visheten vaknar och det har under dagen ramlat in tre stycken recensioner på olika bloggar: Lottens bokblogg, Tusen sidor och Fantastiska berättelser. Alla tre är positiva, även om Lotten har sina reservationer.


Det var med viss tveksamhet jag bestämde mig för att läsa En väktares bekännelser av Elin Säfström, för det lät ju inte alls som en bok för mig, fylld med tomtar, troll och andra varelser. Men jag föll pladask! När jag såg att det skulle komma en uppföljare hamnade den högt på önskelistan. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar. Tusen tack!
Visheten vaknar är en välskriven ungdomsroman, skriven med glimten i ögat. Den gör mig på gott humör! Det här är en roman jag gärna skulle sätta i händerna på någon som ser ner på ungdomslitteratur, för att bevisa hur fel de har. Elin Säfström har verkligen lyckats med sin huvudkaraktär, Tilda. Tilda är träffsäker i sina reflektioner och hon sätter den humoristiska tonen i berättelsen med sin självironi. Men ibland blir det lite väl mycket av den egencentrerade tonåringen, allt utgår från hennes problem och ibland skapar hon problem där de inte finns. Som en äkta tonåring förvisso, men i läsningen kan det bli lite mycket.
Den här gången var jag mer beredd på vad jag skulle möta i form av väktare, troll och andra magiska varelser mitt i storstaden Stockholm. Det är liksom i En väktares bekännelser riktigt bra gjort. Jag är svag för böcker med blandning av en verklig miljö och det magiska mitt i det verkliga, som i Engelsforstrilogin, där det magiska bara är synligt för vissa och har andra förklaringar för de som inte ”ser” magin. I En väktares bekännelser var den kombinationen klockren. I Visheten vaknar tycker jag magin får ta överhanden, och det blir stundvis alltför långa beskrivningar, i synnerhet av trollens värld. Det är ju en smaksak vilken balans man tycker är den bästa, och för många läsare tror jag det här passar utmärkt.
Det ska tilläggas att innan jag hann läsa Visheten vaknar hade den 17-åriga dottern, som läst och gillat En väktares bekännelser, snott boken. Hon plöjde den på en eftermiddag och gillade den enormt mycket. Värt att säga eftersom hon också är närmare den målgrupp som förlaget satt till 12-15 år.
Jag gillar den här serien, och ser fram mot fler böcker om Tilda och hennes familj. Inte minst med cliffhangern på slutet i den här boken.
Omdöme: Välskriven ungdomsfantasy med humor
Betyg: 4
Det som verkligen gläder mig här är ju hur den sjuttonåriga dottern verkar tycka mycket om boken. Jag skriver ju trots allt för tonåringar. Det är väldigt kul också att Lotten själv kan tänka sig att läsa mer om Tilda.
-------------------
Så här skriver Lexie på Tusen sidor:
Wow! Jag verkligen älskar Elin Säfströms böcker. Att blanda humor, vardag och relationer med nordisk folktro och fantasy kan ju inte vara lätt, men Elin gör det med stor skicklighet. Hon skapar den perfekta blandningen och gör boken mångsidig och bred i sin handling utan att den känns hackig eller som resultatet av en vision om en bok om, ja, allt möjligt. För det här är resultatet av en sådan vision som lyckats, och boken är faktiskt bättreän En väktares bekännelser

Det beror på att handlingen är ännu bredare här. Jag älskar att handlingen tar så många olika riktningar, särskilt i och med alla olika relationer och deras utveckling som man får följa. Handlingen känns också mer genomtänkt. Jag älskar känslan jag fick i slutet, för det drog verkligen ihop sig och plötsligt blev allt klart och tydligt, när alla små sidospår gick ihop. Precis så där som man nog drömmer om att det ska vara om man är författare... Och även om det är mycket som händer blir det aldrig rörigt eller för mycket, vilket ju är fantastiskt. 

Det bästa med boken måste dock ändå vara språket. Jag verkligen älskar hur Elin skriver, för hon verkar vara en himla härlig person och språket speglar henne så bra. I vissa böcker är språket bra och kanske till och med fantastiskt, men det finns ingen personlighet i det. Det jag älskar med Elins språk är att hon vågar skriva som sig själv och låta sin personlighet sjunka igenom. Läser man vad hon skriver på sin blogg förstår man direkt att det är samma person som bakom Tildas berättarröst, och det gör verkligen att boken sticker ut.

Dessutom är ju språket underbart. Elin Säfström har verkligen lyckats perfekt med Tildas berättarröst och framställer som en alldeles vanlig tonåring med ett högst ovanligt liv. Ett liv som innebär stora faror och tuffa prioriteringar och situationer som är värre än pinsamma. Men allt är alltid med glimten i ögat, och det gör boken alldeles genomhärlig! Dessutom är boken lättläst och har ett bra flyt, tack vare lagom med detaljer. Och all humor: Jag älskar den! Man blir verkligen glad av att läsa och skratten avlöser varandra, vilket ju är underbart!

Ta bara den här: ”Troll brukar pimpa sig själva med sådant de hittar. [...] Traditionellt sett är det guld de föredrar, men stadstroll har sällan råd med det.” (s. 10). Det är ju så fyndigt, och bara ett av många, många exempel på hur vrickad världen i Visheten vaknar är. Och förresten älskar jag tanken med att modernisera folktron i och med just sånt som "stadstroll". Klockrent! Det gör boken unik, och det är verkligen klurigt och roligt gjort. 

Och man måste ju älska alla bilder som målas upp: Missbrukande troll som drogar sig med älvasnö och en förfärad Tilda som gör upp en historia om sin pappas posttraumatiska stresssyndrom efter ett krig i Bosnien för att få polisen att gå vidare. Eller Tilda som ger sina kompisar lite för mycket av sin hembrygda glädjedryck. Det är som om Hogwartsexpressen krockade med en ungdomsroman fylld med kärlek och vänskap och råkade åka till Stockholm, som just blivit infiltrerat av den nordiska folktrons väsen i modern tappning. 

Tilda Modigh då. Jag känner ofta igen mig i henne, vilket jag älskar, men sedan kan jag ju inte heller låta bli att skratta åt henne och hur hennes liv strular till sig hela tiden. Det är lite skönt att det uppenbarligen finns någon som har mycket större problem än jag själv, för ja, det känns på något konstigt sätt ganska verkligt det mesta. Jag gillar Visheten vaknar för att relationer får större plats. Den ger boken lite mer av ett budskap och en andemening.

Samtidigt ligger det en lättsam aura av skämtsamhet även över relationerna, vilket är skönt. Man glider aldrig för djupt ner i kärlek eller vänskap och problemen där, utan håller sig på en ganska behaglig nivå, vilket ju gör att mer utrymme ges till allt annat boken innehåller, utan att den blir 500 sidor lång, vilket är bra! För det hade helt ärligt blivit fel med för djupa tankar kring kärlek i en sådan här bok, och det är jag glad att Elin också förstått. Det känns som att många författare tror att det är nyckeln till att lyckas, men Elin bevisar att så inte är fallet!

Det finns bara en sak att klaga på: ”Jag tror inte att kassatjejen märker någonting annat än möjligen att jag häller i diabetesframkallande mängder socker”. (s. 170) För det första ska man skilja på diabetes typ 1 och diabetes typ 2, för det är två helt olika sjukdomar. Och det är inte att äta socker som ger diabetes typ 2 heller, utan många saker kan påverka. Läs gärna här (typ 1) och här (typ 2)! Men det ändrar inte min bild av boken, utan är bara något jag faktiskt vill uppmärksamma. 

Visheten vaknar är faktiskt ännu bättre än seriens första bok och det tack vare den breda handlingen och alla gånger jag lurar fram och tillbaka och leds på villospår. Slutet är klockrent, och allt vävs skickligt ihop på kluriga sätt. Det bästa är språket, för det är så personligt, vilket skapar en unik närhet till författaren. Dessutom skriver Elin fantastiskt underhållande med lagom mycket allvar och detaljer. Jag älskar att boken är så lättsam och genomhärlig, för många verkar underskatta sådant, men här är beviset på att det går hem!

Betyg: 
    

Lexie är femton år och det ÄR ju så himla roligt att hon gillar boken så mycket. Jag blir skitglad. Hon har dessutom hjälpt mig en hel del med "ungdomsresearch" - något denna fyrtiotreåring behöver titt som tätt.


-------------------

Och så har vi Anna på bloggen Fantastiska berättelser:

Alltså... jag får återigen läsa en helt fantastisk bok om svenska naturväsen. Där är älvor, vittror, tomtar och troll i en salig blandning och med så stor fantasirikedom så jag fullständigt smälter. Jag älskar språket, beskrivningarna, humorn, ja helt enkelt de mesta med den här boken. 
Trollen får ta en stor del i de här boken och alla har vi ju en uppfattning redan innan om hur troll ska vara. Här är de precis sådana fast lite dummare, lite fulare och framför allt lite roligare. Det är väl kanske inte trollen i sig som är roliga men Tildas tankar om dem och de beskrivningar hon ger oss är väldigt roliga och vid dessa tillfällen skrattar jag högt.
Jag gillar också att jag får lära känna vittran lite närmare. Det är ett väsen som jag personligen inte har så stor erfarenhet av och då är jag ändå ganska så bevandrad inom naturväsengenren då jag tycker det är så roligt. Astrid Lindgrens vildvittror har jag i och för sig hört talas om men de är väsensskilda från vittran Storm som vi får lära känna i den här boken. Det där med att det kommer fram nya väsen som jag sen måste googla lite extra kring ger mig väldigt mycket i min läsning. 
Relationerna i boken är också intressanta. Jag blir ganska så glad medans jag läser att jag själv att passerat det där tonårsstadiet då man är egocentrerad, kär i tandrader och kompisarnas vara eller icke vara är hela ens existens. I den här boken tycker jag Tilda känns betydligt mycket mer sin ålder än i första boken och det gillar jag. 

Slutligen kan jag bara konstatera att jag hoppas att det kommer fler böcker om Tilda och alla rådare/naturväsen och att jag inte ska behöva vänta alldeles för länge.

Tack Gilla böcker/Lilla Piratförlaget för recensionsexemplaret.

Jag ger boken 4+/5 i betyg.

Anna läste En väktares bekännelser för inte alls länge sedan och lyckades med en gång hänga på tvåan, vilket känns kul - alltså, att hon typ kastade sig över tvåan. Verkligen roligt att få en sådan här reaktion på boken!
Och det är alltså tre stycken betyg 4 som jag dragit in på ett bräde! Inte fy skam.

Ett bortfallet inlägg med en fin recension

Jag lovar att Tilda skulle gilla att bli jämförd med den här tjejen (Källa)

Jag hittade just ett gammalt inlägg som jag av någon anledning aldrig lyckades publicera, utan det har hängt kvar i utkast-mode. Det rör sig om en fin recension av en skrivande kollega på bloggen Skriva läsa leva. Så här skriver hon:

Äntligen var den läst, En väktares bekännelser. Elin Säfströms debut och ungdomsbok som blandar folktro och urban fantasy och som jag varit väldigt nyfiken på sedan den kom ut förra året. Och den höll. Yay!
Handling
Tilda är femton år och väktare. Alltså väktare för sagoväsen, troll, tomtar och annat oknytt. Hon bor i Stockholm och mormor lär upp henne till det hon blivit kallad till. För inte vem som helst går och blir väktare, det föds man till. Men mormor måste dra till Norrland för ett väktaruppdrag när otygen där blivit helt tokiga. Tilda blir kvar att ensam hålla ordning i Stockholm. Ingen lätt uppgift när barn och unga killar börjar försvinna eller en älva visar ovanligt stort intresse för henne och vättar intar skolkällaren. För att inte tala om hur jobbigt det är att spanet Hakim ser henne plocka hundbajs i parken som hon ska ha till en trolldryck. Hur förklarar man sådant liksom?
Reflektion
Med mycket humor och ett rappt språk skildrar Säfström Tildas hektiska väktarvardag som ska gå ihop med skola och familj. Väktarlivet är hemligt förstås, vilket gör att Tilda tenderar att beter sig rätt märkligt inför bästa vännen Imane, och förstås även inför en hel del andra. Det blir rätt dråpligt (utan att vara farsartat – tack och lov) och jag gillar det skarpt.
Jag kan inte låta bli att tänka på Buffy, the Vampire Slayer, som också är kallad till att slåss mot monster. Inte för att Tilda slåss så mycket, men ändå. De har sina likheter med sina hemliga dubbelliv som ingen får känna till och som sätter dem i en del för andra svårbegripliga situationer. Roligt med starka tjejkaraktärer som står ut. För det tycker jag verkligen Elin Säfström lyckas med i denna En väktares bekännelser. Rekommenderas!
Nu ska vi ha i åtanke att vi alltså har haft kontakt i bloggosfären och att hon därför förmodligen är extra vänligt inställd, men jag blir i alla fall himla, himla glad!

lördag 9 september 2017

Visheten vaknar i DN!

Ett rungande "Världsklass!"

Jomen, idag är man allt bra mallig - tillräckligt mallig för att tjata på Instagram, Facebook samt två av mina bloggar. Men det är riktigt stort för mig med en nästan konstigt positiv recension i DN! Steven Ekholm älskar "Visheten vaknar" och anser att den är i "världsklass". Hur obegripligt är inte det?

Världsklass. Vanligt tonårsliv med vättar, tomtar, älvor och troll

“Visheten vaknar” är den någorlunda fristående fortsättningen på Elin Säfströms lyckade och roliga debutbok, “En väktares bekännelser”. Böckerna är skrivna i jagform och berättas av huvudpersonen, Tilda Modigh, en femtonårig Stockholmstjej som kunde ha varit en väldigt vanlig tonårstjej i en väldigt vanlig tonårsbok; första kyssen, vem är jag egentligen kär i?, vem (ingen!) är kär i mig? ständiga missförstånd med bästa vännen, jobbig morsa, ut med hunden, und so weiter. Men Tilda är nu ingen vanlig tonårsbokstjej.

Tilda är nämligen en av Sveriges ytterst få väktare, människor som både kan se och har som grannlaga uppgift att hålla ordning på Stockholms många rådare. Rådare är bland annat troll, tomtar, vättar och andra väsen som till och från begår överträdelser som rubbar den bräckliga balansen mellan människor och rådare. Väktarna ser till att vi människor inte kan se rådarna och har även som uppgift att se till att rådarna håller sig i skinnet. Men detta är nu lättare sagt än gjort för Tilda som förutom att hantera sin ovan beskrivna vardag med skola, vänner, kärlek, frånvarande morsa och hund, även måste ge sig ut på kvällar och nätter och se till att Stockholms gator är lugna. Dessutom utan att någon får veta.

Oftast är överträdelserna av rätt harmlös karaktär. De flesta rådare är trots allt ganska charmiga eller ännu oftare bara korkade och går att prata till rätta. Men det finns undantag, och det finns varelser som väktarens krafter inte rår på. I ”Visheten vaknar” börjar plötsligt trollen bete sig oregerligt. Efter en del efterforskningar får Tilda och hennes mormor, som också är väktare, reda på att Trollkungen kommer att vakna efter mer än fyra hundra år, och enligt traditionen kräver han ett jungfruoffer. Tiden är knapp och Tilda och hennes mormor arbetar förtvivlat för att kunna stoppa denna mytiska varelse samtidigt som resten av trollen skapar oreda.

Svenska sagovarelser har fått ett rejält uppsving i litteraturen de senaste åren. Moderna, det vill säga snälla rädda-världen-häxor har kompletteras med fler svenska originalväsen. Och det är ju visserligen kul men inte alltid så lätt att få till. Det Elin Säfström dock gör, och dessutom väldigt bra, är att inte porträttera de många olika varelserna till något enbart skrämmande och hotfullt. I hennes Stockholm lever människor och rådare sida vid sida (även om de flesta människor inte har den blekaste om just detta), Stokholmstomtarna hänger på sin hemliga pub, Den Överflödande Bägaren i Gamla stan, älvorna dansar som de alltid har gjort i Vasaparken och trollen käkar sopor. Business as usual alltså. Säfströms böcker är ett slags vänligare hybrid av Buffy och Pax-böckerna, där vardag, skola och ganska trasiga familjer ropar på uppmärksamheten i den större fantasykontexten. Eller möjligen tvärtom.

Det som imponerar på mig allra mest är Elin Säfströms rappa, vassa, härligt halvsarkastiska, associativa, ja helt enkelt väldigt roliga språk, något som verkligen hittat sin form i ”Visheten vaknar”. Det finns ett oförglömligt parti i boken då Jävla-Stefan-jävel, Tildas pillerknaprande mammas nya friluftslivstaliban till kille bjudit dem och Tildas två bästa vänner på en överlevnadshelg i det bortre av Lappland – tänk lavsoppa och bivack. Ja, det är bland det smärtsamt roligaste jag läst på länge. Kommer att bli en klassiker i vad-gör-jag-inte-för-stackars-mamma-som-varit-ensam-i-femton-år-genren. Världsklass!

Steven Ekholm

Jo, du ser rätt: Jag har återgivit hela recensionen både här och på min allmänna blogg. Skulle inte du ha gjort det?:)