En vinkning från andra sidan gatan till Pratchett (Källa)
Här har vi en recension som jag faktiskt bävat lite inför. Saken är den att bloggaren i fråga nog är min favoritbloggare, alla kategorier. Vartenda inlägg människan skriver är både fyndigt, läsvärt och helt enkelt skitbra. Jag har bett karlen att skriva en bok, för jag vill läsa. Låt oss hoppas att han så småningom finner i sitt hjärta att göra det. Nå, här är recensionen i alla fall.
Jag kan förstå att man som författare kan känna "frak, nu ska jag vara tvåa efter Backman". Visst, hur kul kan det vara när jag nyligen postat hyllningarnas hyllning om Björnstad?
Rätt kul faktiskt. "En väktares bekännelser" var precis den bok jag behövde just då.
Grejen är att jag som bekant gillar det här med tomtar och troll. Jag jobbar i John Bauers Jönköping så jag antar att det har nåt med dricksvattnet att göra. Det var faktiskt så att jag för ett par år sedan skissade lite på ett manus som nog egentligen kan jämföras med en mash-up av Martin Jerns "Svensk Synd" och den här utan men att ha läst nån av dem (obviously). Det råkade bara vara på samma tema. Jag hade till och med börjat på prologen. Kanske tar jag upp den tråden igen, kanske inte. Tills dess fungerar "En väktares bekännelser" alldeles utmärkt.
Jag gillar väldigt mycket med Elin Säfströms debut. Framför allt gillar jag att den har ett humoristiskt anslag som gör att den skiljer sig från den gravallvarliga diskbänksfantasy som vi är vana vid, framför allt i den svenska fantastiken. Inget fel i allvar, men ibland behöver man få fnissa lite också. Säfström lyckas väldigt bra med det utan att dra det till en sorts Terry Pratchett-kopia, snarare mer åt kärleksfull vinkning från andra sidan gatan. Bland annat är grejen med tomtarnas skäggväxt oavsett kön lite som en blinkning åt Skivvärldens dvärgar där ungefär samma sak gäller.
Jag gillar också huvudpersonen Tilda väldigt mycket och för en gångs skull tycker jag att hon faktiskt känns helt on point som femtonåring. Till skillnad från kidsen i exempelvis närbesläktade "Djupgraven" så tycker jag att hon "är sin ålder" och det verkar ju tydligen vara svårare att skriva än vad man tror. Det är helt seriöst en av de absolut största styrkorna med boken att Säfström är mitt i prick med sina karaktärer på den punkten. Persongalleriet i allmänhet är bra och varierat från hustome till bästa kompisen Imane, och som hundägare känner man ju lite extra för Dumpe, det gör man ju.
När det gäller intrigen har jag egentligen inga större klagomål heller- kanske är "skurkens" motiv lite i tunnaste laget, men å andra sidan finns det betydligt sämre anledningar till att göra som hen gör trots allt. Det jag kan känna är dock att mysteriet i sig är lite för mycket i bakgrunden i första halvan av boken men å andra sidan har det en hel del att göra med att karaktärerna och världen ska introduceras så det kanske är ett övergående problem till kommande böcker. Världsbygget är för övrigt helt underbart - jag älskar alla tomtar och inte minst tomtarnas namn, uppenbarligen hade nån roligt i författarfåtöljen ... och jag känner absolut att jag behöver en hustomte. Helst igår. Ingår det verkligen inte i hundraåriga torp?
Som sammanfattning är det här alltså en trevlig ny bekantskap som skiljer sig på ett positivt sätt genom sin humor och sina trevliga karaktärer. Den har inte marknadsförts jättemycket vad jag sett men är faktiskt en liten pärla väl värd att unna sig så här i höstmörkret!
Liksom framgår indirekt av recensionen så hade han alltså läst Björnstad av Backman precis innan han läste min lilla hemmagjorda bok. Hur kändes det? Så där. Läs min egen hyllning till både Björnstad och Backman här.
Men jag är glad! Glad att han läste och skrev. Och tunna motiv och trögstartade handlingar till trots så tycks han överlag vara rätt nöjd med läsupplevelsen. ("Läsupplevelsen"? Nu har hon gått och fått akut hybris igen ...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar