onsdag 13 september 2017

Tre recensioner för Visheten vaknar

Tre fina recensioner (Källa)

Idag är det officiellt recensionsdatum för Visheten vaknar och det har under dagen ramlat in tre stycken recensioner på olika bloggar: Lottens bokblogg, Tusen sidor och Fantastiska berättelser. Alla tre är positiva, även om Lotten har sina reservationer.


Det var med viss tveksamhet jag bestämde mig för att läsa En väktares bekännelser av Elin Säfström, för det lät ju inte alls som en bok för mig, fylld med tomtar, troll och andra varelser. Men jag föll pladask! När jag såg att det skulle komma en uppföljare hamnade den högt på önskelistan. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar. Tusen tack!
Visheten vaknar är en välskriven ungdomsroman, skriven med glimten i ögat. Den gör mig på gott humör! Det här är en roman jag gärna skulle sätta i händerna på någon som ser ner på ungdomslitteratur, för att bevisa hur fel de har. Elin Säfström har verkligen lyckats med sin huvudkaraktär, Tilda. Tilda är träffsäker i sina reflektioner och hon sätter den humoristiska tonen i berättelsen med sin självironi. Men ibland blir det lite väl mycket av den egencentrerade tonåringen, allt utgår från hennes problem och ibland skapar hon problem där de inte finns. Som en äkta tonåring förvisso, men i läsningen kan det bli lite mycket.
Den här gången var jag mer beredd på vad jag skulle möta i form av väktare, troll och andra magiska varelser mitt i storstaden Stockholm. Det är liksom i En väktares bekännelser riktigt bra gjort. Jag är svag för böcker med blandning av en verklig miljö och det magiska mitt i det verkliga, som i Engelsforstrilogin, där det magiska bara är synligt för vissa och har andra förklaringar för de som inte ”ser” magin. I En väktares bekännelser var den kombinationen klockren. I Visheten vaknar tycker jag magin får ta överhanden, och det blir stundvis alltför långa beskrivningar, i synnerhet av trollens värld. Det är ju en smaksak vilken balans man tycker är den bästa, och för många läsare tror jag det här passar utmärkt.
Det ska tilläggas att innan jag hann läsa Visheten vaknar hade den 17-åriga dottern, som läst och gillat En väktares bekännelser, snott boken. Hon plöjde den på en eftermiddag och gillade den enormt mycket. Värt att säga eftersom hon också är närmare den målgrupp som förlaget satt till 12-15 år.
Jag gillar den här serien, och ser fram mot fler böcker om Tilda och hennes familj. Inte minst med cliffhangern på slutet i den här boken.
Omdöme: Välskriven ungdomsfantasy med humor
Betyg: 4
Det som verkligen gläder mig här är ju hur den sjuttonåriga dottern verkar tycka mycket om boken. Jag skriver ju trots allt för tonåringar. Det är väldigt kul också att Lotten själv kan tänka sig att läsa mer om Tilda.
-------------------
Så här skriver Lexie på Tusen sidor:
Wow! Jag verkligen älskar Elin Säfströms böcker. Att blanda humor, vardag och relationer med nordisk folktro och fantasy kan ju inte vara lätt, men Elin gör det med stor skicklighet. Hon skapar den perfekta blandningen och gör boken mångsidig och bred i sin handling utan att den känns hackig eller som resultatet av en vision om en bok om, ja, allt möjligt. För det här är resultatet av en sådan vision som lyckats, och boken är faktiskt bättreän En väktares bekännelser

Det beror på att handlingen är ännu bredare här. Jag älskar att handlingen tar så många olika riktningar, särskilt i och med alla olika relationer och deras utveckling som man får följa. Handlingen känns också mer genomtänkt. Jag älskar känslan jag fick i slutet, för det drog verkligen ihop sig och plötsligt blev allt klart och tydligt, när alla små sidospår gick ihop. Precis så där som man nog drömmer om att det ska vara om man är författare... Och även om det är mycket som händer blir det aldrig rörigt eller för mycket, vilket ju är fantastiskt. 

Det bästa med boken måste dock ändå vara språket. Jag verkligen älskar hur Elin skriver, för hon verkar vara en himla härlig person och språket speglar henne så bra. I vissa böcker är språket bra och kanske till och med fantastiskt, men det finns ingen personlighet i det. Det jag älskar med Elins språk är att hon vågar skriva som sig själv och låta sin personlighet sjunka igenom. Läser man vad hon skriver på sin blogg förstår man direkt att det är samma person som bakom Tildas berättarröst, och det gör verkligen att boken sticker ut.

Dessutom är ju språket underbart. Elin Säfström har verkligen lyckats perfekt med Tildas berättarröst och framställer som en alldeles vanlig tonåring med ett högst ovanligt liv. Ett liv som innebär stora faror och tuffa prioriteringar och situationer som är värre än pinsamma. Men allt är alltid med glimten i ögat, och det gör boken alldeles genomhärlig! Dessutom är boken lättläst och har ett bra flyt, tack vare lagom med detaljer. Och all humor: Jag älskar den! Man blir verkligen glad av att läsa och skratten avlöser varandra, vilket ju är underbart!

Ta bara den här: ”Troll brukar pimpa sig själva med sådant de hittar. [...] Traditionellt sett är det guld de föredrar, men stadstroll har sällan råd med det.” (s. 10). Det är ju så fyndigt, och bara ett av många, många exempel på hur vrickad världen i Visheten vaknar är. Och förresten älskar jag tanken med att modernisera folktron i och med just sånt som "stadstroll". Klockrent! Det gör boken unik, och det är verkligen klurigt och roligt gjort. 

Och man måste ju älska alla bilder som målas upp: Missbrukande troll som drogar sig med älvasnö och en förfärad Tilda som gör upp en historia om sin pappas posttraumatiska stresssyndrom efter ett krig i Bosnien för att få polisen att gå vidare. Eller Tilda som ger sina kompisar lite för mycket av sin hembrygda glädjedryck. Det är som om Hogwartsexpressen krockade med en ungdomsroman fylld med kärlek och vänskap och råkade åka till Stockholm, som just blivit infiltrerat av den nordiska folktrons väsen i modern tappning. 

Tilda Modigh då. Jag känner ofta igen mig i henne, vilket jag älskar, men sedan kan jag ju inte heller låta bli att skratta åt henne och hur hennes liv strular till sig hela tiden. Det är lite skönt att det uppenbarligen finns någon som har mycket större problem än jag själv, för ja, det känns på något konstigt sätt ganska verkligt det mesta. Jag gillar Visheten vaknar för att relationer får större plats. Den ger boken lite mer av ett budskap och en andemening.

Samtidigt ligger det en lättsam aura av skämtsamhet även över relationerna, vilket är skönt. Man glider aldrig för djupt ner i kärlek eller vänskap och problemen där, utan håller sig på en ganska behaglig nivå, vilket ju gör att mer utrymme ges till allt annat boken innehåller, utan att den blir 500 sidor lång, vilket är bra! För det hade helt ärligt blivit fel med för djupa tankar kring kärlek i en sådan här bok, och det är jag glad att Elin också förstått. Det känns som att många författare tror att det är nyckeln till att lyckas, men Elin bevisar att så inte är fallet!

Det finns bara en sak att klaga på: ”Jag tror inte att kassatjejen märker någonting annat än möjligen att jag häller i diabetesframkallande mängder socker”. (s. 170) För det första ska man skilja på diabetes typ 1 och diabetes typ 2, för det är två helt olika sjukdomar. Och det är inte att äta socker som ger diabetes typ 2 heller, utan många saker kan påverka. Läs gärna här (typ 1) och här (typ 2)! Men det ändrar inte min bild av boken, utan är bara något jag faktiskt vill uppmärksamma. 

Visheten vaknar är faktiskt ännu bättre än seriens första bok och det tack vare den breda handlingen och alla gånger jag lurar fram och tillbaka och leds på villospår. Slutet är klockrent, och allt vävs skickligt ihop på kluriga sätt. Det bästa är språket, för det är så personligt, vilket skapar en unik närhet till författaren. Dessutom skriver Elin fantastiskt underhållande med lagom mycket allvar och detaljer. Jag älskar att boken är så lättsam och genomhärlig, för många verkar underskatta sådant, men här är beviset på att det går hem!

Betyg: 
    

Lexie är femton år och det ÄR ju så himla roligt att hon gillar boken så mycket. Jag blir skitglad. Hon har dessutom hjälpt mig en hel del med "ungdomsresearch" - något denna fyrtiotreåring behöver titt som tätt.


-------------------

Och så har vi Anna på bloggen Fantastiska berättelser:

Alltså... jag får återigen läsa en helt fantastisk bok om svenska naturväsen. Där är älvor, vittror, tomtar och troll i en salig blandning och med så stor fantasirikedom så jag fullständigt smälter. Jag älskar språket, beskrivningarna, humorn, ja helt enkelt de mesta med den här boken. 
Trollen får ta en stor del i de här boken och alla har vi ju en uppfattning redan innan om hur troll ska vara. Här är de precis sådana fast lite dummare, lite fulare och framför allt lite roligare. Det är väl kanske inte trollen i sig som är roliga men Tildas tankar om dem och de beskrivningar hon ger oss är väldigt roliga och vid dessa tillfällen skrattar jag högt.
Jag gillar också att jag får lära känna vittran lite närmare. Det är ett väsen som jag personligen inte har så stor erfarenhet av och då är jag ändå ganska så bevandrad inom naturväsengenren då jag tycker det är så roligt. Astrid Lindgrens vildvittror har jag i och för sig hört talas om men de är väsensskilda från vittran Storm som vi får lära känna i den här boken. Det där med att det kommer fram nya väsen som jag sen måste googla lite extra kring ger mig väldigt mycket i min läsning. 
Relationerna i boken är också intressanta. Jag blir ganska så glad medans jag läser att jag själv att passerat det där tonårsstadiet då man är egocentrerad, kär i tandrader och kompisarnas vara eller icke vara är hela ens existens. I den här boken tycker jag Tilda känns betydligt mycket mer sin ålder än i första boken och det gillar jag. 

Slutligen kan jag bara konstatera att jag hoppas att det kommer fler böcker om Tilda och alla rådare/naturväsen och att jag inte ska behöva vänta alldeles för länge.

Tack Gilla böcker/Lilla Piratförlaget för recensionsexemplaret.

Jag ger boken 4+/5 i betyg.

Anna läste En väktares bekännelser för inte alls länge sedan och lyckades med en gång hänga på tvåan, vilket känns kul - alltså, att hon typ kastade sig över tvåan. Verkligen roligt att få en sådan här reaktion på boken!
Och det är alltså tre stycken betyg 4 som jag dragit in på ett bräde! Inte fy skam.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar