C.R.M. Nilsson blir lurad

Snyggare planteringar den här gången, tycker C.R.M. Nilsson (Källa)

C.R.M. Nilsson var mig veterligen den första bloggare som liksom upptäckte att En väktares bekännelser var på väg och såg fram emot den innan den var utgiven. När hon väl läste boken så gillade hon den också - vilket var superkul! - men hon upplevde dock att "mysteriet" var alltför uppenbart. Den här gången tycker hon att planteringarna är snyggare.

Vad ingen stockholmare anar är att de delar staden med allsköns oknytt: tomtar, troll, vättar och älvor. Det är Tilda Modighs jobb att se till att så förblir fallet. Ett jobb som är svårt nog i vanliga fall, men som görs svårare av att trollen har blivit alltmer ostyriga. De beter sig i närmast som huliganer. Det visar sig att deras stora högtid, Vishetens dag, närmar sig. Vad detta innebär är oklart, men det går rykten om att det involverar en förfärlig rit. Tilda måste se till så att ingen skadas, samtidigt som hon försöker reda ut känslorna inför Hakim och rädda sin vänskap med Imane. Det blir än mer komplicerat av att en attraktiv vittra behöver hennes hjälp och att något står på med Natta.

Elin Säfström debuterade förra året med En väktarens bekännelser, som introducerar oss till ett Stockholm där invånarna lever parallellt med varelser som de inte kan se. En underbar blandning av fantasy och humor. När uppföljaren Visheten vaknar landade hos mig var tanken att jag bara skulle börja på den under eftermiddagen, men ett par timmar senare var den utläst. Det är riktigt beroendeframkallande.

Även Visheten vaknar är en oemotståndlig blandning av magi, humor och vardag. Tildas berättarröst är träffsäkert självironiskt och sätter tonen för humorn. Hon känns som en äkta tonåring: lite egocentrerad, men samtidigt medveten om det stora ansvar hon axlar. Det är strul med kompisarna, strul med kärleken, strul med att mamman har träffat någon ny som är helt odräglig men som verkar göra henne lyckliga. Normala saker för en tonåring att oroa sig för. Utblandat i en genomtänkt fantasyvärld som leker med vår nordiska mytologi.

Mitt enda minus med föregående bok var att planteringarna var lite väl uppenbara och att Tilda kändes trög som inte fattade vad som pågick. I Visheten vaknar är planteringarna mycket snyggare gjorda med förvillande sidospår som gör att jag faktiskt blir lurad och överraskad av slutet. Men kanske är det för att jag till så hög grad ogillade Stefan-jäveln att jag hade hoppats att han skulle vara något mer än en vanlig mansgris.

Visheten vaknar är ett beroendeframkallande äventyr som lockar till många skratt och en del igenkänning.

Jomen,  beroendeframkallande:) Kan man få ett trevligare omdöme än så? Tack så mycket!