Tonårsrecension igen!

"På gränsen till 4/5 stjärnor - Helt klart läsvärd!" (Källa)

Nu upptäckte jag att den här tjejen som jag nyss skrev om har skrivit en egen recension. Och visst, hon gillar den, men den landar ändå bara på 3 (nästan 4) av 5. Hon har sina invändningar:

Jag hade helt ärligt inga förväntningar på den här boken alls, och det är åtminstone en av anledningar till att jag blir så positivt överraskad. Det är inget mästerverk, men det som utmärker En väktares bekännelser är författarens taktik. Elin Säfström har inte tagit sig vatten över huvudet och försökt skriva något över hennes skicklighet. Istället har hon accepterat sin nivå, och utifrån lyckats skapa något unikt och oväntat, och det är unikt.

Det första som slår mig är hur snäll och trevlig boken är. Den är så gullig och mysig att läsa. Det är lite bråk, våld och sorg, men den sammanlagda läsupplevelsen är bara trevlig. Kärleken och vänskapen är klassisk, men det är trots allt bara en liten del. Resten är unikt, och idéen att skriva den så här gör boken riktigt underhållande. Stackars Tilda avskyr sin väktarroll till viss del, och den ger henne stora problem och är snyggt kopplad till vardagen. 

Redan på sida ett ser jag att det här kan bli något bra, för boken har ett lättsamt språk, samtidigt som det är så rakt på. Tilda är verkligen rapp i orden och en lyckad berättarröst. Boken har ett bra flyt, tack vare ett i allmänhet väldigt rappt och underhållande språk. Trots att det inte är någon ansträngning alls att läsa, känns det nu som om jag skulle kunna ta över efter Tilda som väktare, och det är en imponerande bedrift av Elin Säfström. 

...

Tilda är en helt vanlig, ung tjej och att skapa hennes så är ett smart drag av Elin Säfström. Hon låter Tilda ha problem, uppleva pinsamma situationer, jobbiga lärare, obesvarad kärlek. Allt det här leder till att man som läsare kan känna en så enorm sympati med Tilda, vilket är riktigt bra, för det gör boken ännu bättre. Jag tycker ofta synd om Tilda, för hon skämmer verkligen ut sig och har det riktigt tufft. Inget är en dans på rosor, och det uppmärksammas. 

När det närmade sig slutet antecknade jag "uppenbar". Sidor senare satt jag i princip gapande och undrade vad som just hände. För det uppenbara var bara ett villospår. I själva verket kom en riktigt stor tvist. Den här tvisten fick boken att växa så mycket i mina ögon, för då insåg jag hur talangfull författaren faktiskt är. Utan den hade boken blivit tråkig, men nu trappades spänningen upp och boken slutar på topp. 

En väktares bekännelser är ingen läsupplevelse jag kommer minnas länge, men läsvärd, det är den. Idén är unik och riktigt intressant att läsa om. Balansen mellan vardag och fantasy är klockren, och jag älskar verkligen hur mycket Elin Säfström låter Tilda bjuda på sig själv. Sidorna fylls av hennes rappa språk, syrliga humor och trubbelfyllda liv. Rådarna gör boken speciell, även om resten är ganska klassiskt. Och slutet - Så oväntat, så bra!

Notera särskilt: "Elin Säfström har inte tagit sig vatten över huvudet och försökt skriva något över hennes skicklighet. Istället har hon accepterat sin nivå, och utifrån lyckats skapa något unikt och oväntat". Jag tycker att det är jätteroligt skrivet (skrattade så att jag grät), och jag kan omöjligt ta illa vid mig. Vilken härlig recension! Så himla schysst att få veta vad en äkta femtonåring verkligen tycker.