Sjukt tråkig framsida och intetsägande titel

Supertrist på ytan (Källa)

Jag har fått ännu en jätterolig recension! Jag älskar hur den börjar! Eftersom det sedan ordnar upp sig, är det ju verkligen inget att hänga läpp för.

Jag tycker En väktares bekännelser har en sjukt tråkig framsida. Tycker dessutom titeln är intetsägande. Hade inte mitt Instagram-flöde uppmanat, tvivlar jag på att jag plockat upp den. Tur då att det finns tipsare på socialamedier!

Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De kallas rådare och allt som oftast lever de i fred och harmoni med människorna. Kanske mest för att människor inte ser dem alls, och det är tack vare väktare. Tilda är väktare, liksom hennes mormor och just nu har Tilda fulla ansvaret för Stockholms rådare eftersom mormor är i Norrland och bråkar med jättarna där. Mormor anser det vara en Plikt! Tilda lutar dock åt att vara väktare är lika med ett otacksamt jobb med noll betalning. Särskilt nu när hon ska sköta allt. Plus gå i skolan! Och i skolan finns bästisen som börjar surna till över Tildas undvikande svar och beteende. Där finns också Hakim med ögon som gör Tilda knäsvag, men även himla Natta. Natta som är graciös och vacker och Hakims vackra ögon tittar på allt för ofta.

Sen börjar barn försvinna. Och skolans källare blir invaderad av jordvättar och mormor slutar svara i telefonen. Livet som väktare alltså! Inte lätt!

Jag gillade den här boken mycket. Den var underhållande och full av bra detaljer som förklarar exempelvis varför rådare verkar föredra storstäder. En väktares bekännelser är helt enkelt väldigt bra fantasy (eller kanske magisk realism?) och jag tycker att det är extra kul att läsa om en stad jag besöker på regelbunden basis.

/Karolina

Tack, Karolina, för detta i slutändan fina omdöme!