Typiskt nollåttor

Inte bara stockholmsjournalister ... (Källa)

Här har jag verkligen fått en jättefin recension på Barnboksbloggen. Hon stör sig dock på min typiska stockholmarsyn på Sverige, och det kan man ju förstå.

Jag fick förfrågan från författaren Elin Säfström ifall jag ville läsa och recensera hennes bok En väktares bekännelser som är utgiven av Gilla förlag. Boken beskrevs som "en humoristisk ungdomsroman som blandar nordisk folktro med modern fantasy i Stockholmsmiljö, en spännande berättelse, full av trolldom och mystiska väsen". Jag är ju inte helt såld på fantasy, men jag blev såld på den beskrivningen. Nu har jag läst boken - och jag gillade den!

Boken handlar om Tilda, 15 år, som tillsammans med sin mormor är den enda väktaren i Stockholm. Det innebär att de har ansvaret för att stadens rådare, det vill säga sagoväsen, sköter sig. Inte nog med att Tilda ska gå i skolan och leva tonårsliv med allt var det innebär (vänner, killar ...), hon ska också ha ansvaret för jordvättar, troll, älvor, häxor och en massa andra väsen som ställer till oreda. Nu är dessutom mormor uppe i Norrland för att lösa ett problem med jättar, så Tilda är helt ensam med ansvaret i Stockholm.

Det är tillräckligt mycket realism med i boken för att jag ska tycka om den. För Tilda är det fullt normalt att se alla sagoväsen och det gör att även jag som läsare tycker att storyn känns trovärdig. Tilda ställs mot en utmaning, vilket triggar igång spänningen och det gör att det blir svårt att sluta läsa. Samtidigt är den inte förutsägbar, utan man hålls på halster ända tills upplösningen. Boken är väldigt lättläst och snabbläst, en riktig sträckläsarbok. Det här är en ungdomsbok, men som även en vuxen kan uppskatta. Ett stort plus också för det rappa språket och den stora mängd humor som finns i boken. Jag rekommenderar den varmt, även till de som inte i vanliga fall brukar läsa fantasy.

Det enda jag stör mig lite på är författarens sätt att nämna Norrland. Jag som ju bor i de norra delarna av landet upplever rätt ofta att det som räknas är huvudstaden och de södra delarna av landet, Likaså att man ofta buntar ihop hela norra Sverige till en och samma region, trots att det är en enorm yta som faktiskt består av nio landskap. Skriver man ut Stockholm som en enskild plats och inte skriver exempelvis Södermanland eller för den delen Svealand, så kan man också skriva den exakta platsen i Norrland och inte hänvisa till hela landsdelen tycker jag. Nu blev jag kanske lite väl lokalpatriotisk här, och egentligen är det inte en så stor grej i sammanhanget, men å andra sidan så är det här också det enda negativa med boken, så se till att läsa den nu:)