David känner sig lite ledsen (OBS: han är mycket stiligare i verkligheten) (Källa)
Favvobloggaren OArYA har nu klämt ur sig en recension av Sömnernas sömn och den är jättefin på det hela taget, men som vanligt måste han göra mig skitstressad i början. Så här skriver han:
Inte för att den är dålig, eller för att den är tråkig, eller tramsig eller nåt annat.
Den gör mig ledsen för att det är slut.
Ska jag vara ärlig kanske jag gillar föregående boken snäppet mer. Den är komiskt guld i sina bästa stunder. ”Sömnernas sömn” är liksom lite mörkare, lite dystrare. Normalt sett är jag en stor fan av mörkt och dystert, jag tycker ju som bekant att Batman är den bästa av de bästa men just den här trilogin har inte haft just den USP:en. Men vad fasen, alla har sin indie/goth/emo-period. Eller så kan det vara så att det är min egna tidigare nämnda deppighet som slår igenom och färgar läsupplevelsen. Måhända. Eventuellt. Kanske.
För samtidigt är det faktiskt så att ”Sömnernas sömn” innehåller alla de beståndsdelarna som gjort de övriga två böckerna så bra så den som är frälst sedan tidigare gör sig en ohygglig otjänst att hoppa över den här. Har man inte läst föregående titlar alls och dessutom aktivt läser den här bloggen, då är det minsann dags att ställa sig i skamvrån och efteråt tar vi ett enskilt samtal för så kan vi faktiskt inte ha det.
Det är liksom självklart att ni ska läsa den här eftersom det är den Största Bästa Jättetrilogin om väsen i Stockholm nånsin, och efter att vi kollektivt snyftat färdigt över att vi inte får träffa Tilda, Knappeman, Dumpe, Jeanette (gudars vad jag gillar Jeanette!) och de andra så tjatar vi allihop på Elin att få ur sig nåt nytt och fint omedelbums, OK? Jag har hennes mailadress om ni behöver den.
Ok, han gillade visserligen Visheten vaknar mer, men jag tycker ändå att detta måste räknas som godkänt. Det här med att jag ska få ur mig något "nytt och fint omedelbums" gör mig dock en aning nervös. För just nu vet jag fan inte hur det ska gå till. Det känns på något vis som om han och alla andra får vänta några böcker på någonting fullt så inspirerat som En väktares bekännelser-serien. För jo (som jag även hävdat på en blogg nära dig), vad man än tycker om böckerna så nog fan är de inspirerade. Jag hade verkligen lust att skriva dem, liksom. Superdupertaggad på idén. Sedan blir det ju aldrig fullt så bra som man tänkt sig, men det känns ändå som om jag klarade mig helskinnad igenom det hela.
Men tack, David, för att du verkligen, överlag, gillar det jag skrivit. Hittills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar