Och så själva omdömet ...

Pladdrig, javisst! (Källa)

Apropå förra inlägget så har Sara även recenserat boken.

När jag började läsa boken tyckte jag att den kändes väldigt pladdrig och var lite skeptisk till om det var en bok för mig. Jag kom hyfsat snabbt fram till att det var det trots att den pladdriga tonen fortsatte. Den är nämligen väldigt rätt med tanke på att det är Tilda som berättar och det är en välskriven bok i övrigt. Jag erkänner att jag inte är helt såld på upplösningen men överlag tycker jag att En väktares bekännelser är en charmig bok full med en härlig dos humor. Jag är väldigt förtjust i Tildas ”shit, vad pinsamt nu såg Hakim mig göra konstiga saker igen”. Det är en sådan klockren skildring av en tonåring då det mesta är pinsamt och stort fokus läggs på egna egot. Sedan blev jag nyfiken på älvpojken Vide, skulle gärna läsa mer om honom.

Alltså, spot on! Den är ju så pladdrig! Avsiktligt, självfallet. Men jag fattar verkligen om det finns folk i vars smak den inte faller. Jag gillar ju det pladdriga - annars hade jag knappast valt denna ton - men smaken är ju som Berlin 1961-1989.